Pär Thörn känner jag som noiseinriktad ljudimprovisatör och ljudkonstnär som väver in egna texter i sina framträdanden. Den litteratur som där framträtt, och som även finns i bokform, är poetiskt hyperexperimentell och tekniskt konceptuell, med rötter i dada, konkretism och fluxus. I den här boken är det emellertid helt andra bullar som gäller: det är berättande texter att läsa för de historier de framställer, snarare än deklameras som delar av noiseimprovisation eller beskådas som textmaterialistiska målningar mellan pärmar. Noveller och prosastycken, kan vi säga, för att återknyta till Willy Kyrklund, som i det dystert muntra och fria sinnelaget (om än icke temperamentet och innehållet) nog är den svenska författare jag känner till som kommer den Thörn som skrivit Era anklagelser är meningslösa allra närmast. Läs mer