På spaning i operavärlden

Göteborgsoperans fasad

[200107] Jag sitter med diskret men allt mer nyfiken blick i Göteborgsoperans foajé och ser publiken strömma in, decenniets första trettondagsafton. Nedanför fållen på kvinnornas regnsäkra ytterplagg skönjer jag glansiga tyger i de mest skiftande färger och kvaliteter. Ovanför glittrar det av örhängen och halssmycken av varierande slag och valör. Ett och annat sällskap stannar till där jag sitter för att på den lediga bänken passa på att byta fotkläder från gedigna kängor och träningsdojor till eleganta dansskor och sedan dra vidare in mot garderoben för att, befriade från sin barlast, gå ut i vimlet och ståta i en kanske rätt sällan uppvisad prakt. Männen i konsekvent svart, smoking eller liknande, en och annan kravatt, hatt. Det närmaste kanske som Göteborg kan komma en Nobelfest, tänker jag i min okunskap, för första gången bevistande Göteborgsoperans numera traditionsenliga ”Trettondagskonsert med bal”. Det har pågått sedan huset invigdes för 25 år sedan och tycks locka framför allt en danslysten publik.

Själv har jag avstått från att ge något av de plagg med balvittring som döljs djupt in i min garderob chans att visa upp sig.  För hur ofta erbjuds numera tillfällen för dem, tänker jag, medan jag lite nostalgiskt betraktar utbudet av kreationer, vars bärare gör sig alltmer hemmastadda med ett glas bjudbubbel i ena handen.

I kassan har jag fått beskedet att det är utsålt till sista millimetern. Det lär betyda närmare 1300 personer, som ska ta plats, när dörrarna slås upp till salongen.

Detta är en kväll då Göteborgsoperans orkester tar klivet upp ur diket med sina instrument och fyller en stor del av den stora scenen så att varje stråkförare, blåsare, slagverkare sitter ansikte mot ansikte med publiken. Bara dirigenten för dagen, Tecwyn Evans, vänder ryggen till.

Det är också en kväll då operans 46-hövdade kör av lika många män som kvinnor, intar frontlinjen på scenen och sannerligen får bekänna färg med snabba kläd- och språkbyten. För repertoaren kräver sång på det ena språket efter det andra från de mest operaskapande länderna, tyska, italienska, franska, ryska.  Men också något så ovanligt i sammanhanget som danska!  För konserten både inleds och avslutas med först uvertyren och sedan slutklämmen Dans ud! Dans ud! ur den yngsta av operor på programmet, nämligen den som kommit att kallas Danmarks nationalopera, Carl Nielsens komiska opera Maskerad från 1906, byggd på en historia av Ludvig Holberg med svensk urpremiär på Stockholmsoperan så sent som 1978, därutöver mig veterligen inte spelad i Sverige.  Inte ens året 2015, då 150-årsminnet av Nielsens födelse uppmärksammades vida kring.

Verken som i övrigt framfördes denna kväll kändes igen från den vanligaste operarepertoaren. Undantaget det allra yngsta, ett orkesterverk, From the depths sound the great gongs, som Gareth Farr skrev till den Nya Zeeländska nationalorkesterns 50-årsjubileum 1996. Här fick först stråkarna dansa med stor lust över sina strängar för att avlösas av ett fantastiskt percussion-inslag, minst sagt godis för mina nyhetssuktande öron. Snyggt anpassat var verket också till körens uppträde på scenen,  som slagen ur ett dimmoln från djupet av husets höj- och sänkbara orkesterdike.

Därefter får öronen ta till sig idel välkända toner från den klassiska operarepertoaren, Donizetti, Wagner, Bizet, Puccini, Verdi, Tjajkovskij.  Scenbilden livas av körens in- och utträden, omväxlande föreställande tjänare i Don Pasquale, bönder och båtfolk i Den flygande holländaren, folkvimmel i Carmen, ett par inslag ur La Traviata och färggrann skördefest ur Eugen Onegin. Några ur kören framträder i solistroller som säger något om de krav som ställs också på körmedlemmarna, både vad gäller röst och skådespeleri.

Efter 90 minuters konsert vidtar en timmes foajémingel, för vissa med förvald förtäring, innan insläpp till scengolvet, som nu omvandlats till ett jättelikt dansgolv. Orkestern är nu krympt till ett Wienerkapell, som snabbt får scenen att fyllas av danslystna par till den ena välbekanta valsmelodin efter den andra. Hur kvällen vidare avlöpte är bortom min erfarenhet.  När valstonerna ersattes av ett nytt kompani, Stardust Big Swing Band, blev det alltför uppenbart att danspartner borde ha medförts. Operakvällen var därmed till ända för min del.

Väl hemma läser jag Göteborgsoperans repertoar för våren 2020 och ser att de publiksäkra klassikerna fortsätter att dominera. Puccinis La Bohème och Tosca, Mozarts Cosi fan Tutte och för all del också ett modernare verk, dock inte Brittens Döden i Venedig,  som tidigare var aviserad, utan en något äldre 1900-talsopera, Leos Janáceks Den listiga lilla räven. Jag utforskade också på egen hand att denne för mig dittills okände musikaliske mångsysslare, Gareth Farr, närt ett växande intresse för opera. Hans debut i genren skedde 2017 med operan The Bone Feeder.  Den handlar visserligen om flyktingförhållanden Kina versus Nya Zeeland men, såvitt jag förstår, med både handling och instrumentbesättning kulturellt överförbara. Kan Farrs orkesterverk i konserten månne varsla om en avsikt att introducera en ny opera av denne tonsättare på svensk scen?

 New Opera är förvisso inget okänt begrepp för musikintresserade i Göteborg. Den experimentlusta som ändå förekommer fyller dock inga stora salonger. I så fall skulle betydligt fler än 13 personer ha sökt sig till programmet Destination Atalante i december för att bland annat uppleva New Opera CO:s senaste projektidé i sitt prövande av nya vägar för samtida musikdramatik för sångare med en talnära klang, som det heter.  Det musikaliska mirakelparet Niklas Rydén och Hannes Rydén berättade och demonstrerade sitt arbete med att göra en filmad så kallad VR-version av sin föreställning Regrets. Jag fick en VR-hjälm på mig och befann mig plötsligt mitt inne, scen efter scen, i händelsernas centrum. För en teknikskeptiker som jag var detta något synnerligen avväpnande.

Att nyskrivna svenska operor inte haft framgång på så sätt att de ytterst sällan återuppförts, har beklagats. Varför, har jag svårt att bedöma, men att publiken vill ha det redan kända står ganska klart.  Bristande nyfikenhet på det nya i konsten, särskilt musiken, kanske kan betraktas som något av ett svenskt, till och med mänskligt, fenomen, eller?

(texten uppdaterad 200108)

▪ Britt Nordberg
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: