Att vara fast i sin historia

författarfoto fotograf: Gabriel Liljevall

[200218] Bodils mamma är död och pappan håller sig numera undan knarket, han anstränger sig verkligen för att fixa vardagen som ensamstående far. Men faror lurar överallt och fallgroparna är många. Suget, tomheten och den ständiga pressen att klara tillvaron är stressande och tär på nerverna. Det är lätt att släppa taget, glida in i gamla rutiner, vanor och beteenden. Bodil behöver sin älskade pappa, därför funkar det. Men när Arto blir av med jobbet börjar det svaja.

David Ärlemalm (född 1975 i Stockholm) följer i sin debut, Lite död runt ögonen, Arto och hans dotter på den vingliga vardagsfärden genom det svenska samhällets periferier. Arto arbetar i köket på en skola, dottern går på förskola, de har några få, kvinnliga, vänner. Som gammal pundare har Arto ständigt misstänksamma blickar på sig, han ser lite sliten ut och rykten är seglivade och svåra att försvara sig mot. Ett sådant, falskt, rykte tar ifrån honom jobbet och det är två och en halv månad till han kan börja på ett nytt. Men hyra och räkningar måste betalas, så vad göra?

Lite död runt ögonen är formad lite grann som en thriller, författaren skapar spänning kring hur det skall gå för Arto och hans dotter. Språket är rakt och enkelt men dialogen känns emellanåt lätt krystad, med förkortade uttryck, lite ”käckt” så där. Den känns skriven, litterär, vilket inte riktigt passar in i den annars vardagsnära tonen. Annat är det när den sexåriga Bodil öppnar munnen, då är dialogen klockren och jag smälter av värmen dem emellan

”Har du lärt dig något nytt idag då?

Nej.

Men något måste ni väl ha lärt er?

Käften.

Va?

Ja. När man vill att någon ska vara tyst, det har vi lärt oss.

Arto stannade, hukade sig ner, såg henne i ögonen. Näsan rann.

Hemma i kudden kan du svära och säga fula ord, inte till mig.

Han tog upp en servett. Torkade henne om näsan.

Jag vet.

Varför gjorde du det då?

Du frågade ju vad jag lärt mig.

Arto reste sig upp, tog hennes hand, de fortsatte gå.

Men det ordet har du väl hört förut?

Kanske.

Och det var inte lärarna som lärde er det.

Kan vi inte bara vara tysta nu, pappa?”

Texten är alltså handlingsdriven och spännande blir det. Man sitter och våndas, blir nervös över att det skall gå överstyr. Där är romanen lyckad. Samtidigt sitter hälften av mig frågande hur bra det egentligen är som helhet, eller hur många gånger jag läst något liknande. Det är inga nya berättelser direkt, och jag tror inte att Ärlemalm visar några nya vinklingar. Och det går kanske lite för ”lätt” i den friktionsfria prosan.

   Romanen riktar sig med andra ord till känslan och man känner med och bryr sig om karaktärerna. Något som blir tydligt är hur ytterligt svårt det är att komma ifrån sin historia, i Artos fall hans bakgrund som narkoman och biltjuv. Skola och Familjenheten är ständigt vakna på minsta lilla snedsprång eller problem för Bodil på dagiset. För visst måste det bli problem med en ensamstående far som tidigare ”misskött” sig, inte kan väl han fixa allt som måste fungera med och för ett barn? Ibland känns det nästan som att de vill eller förväntar sig att han skall falla igenom, men kanske är det bara vanliga rutiner de alltid går igenom vid misstankar. Ett exempel är när Bodil hamnar i bråk på förskolan. Hon har slagit en kille som retat henne med att hennes mamma Sofia var en knarkare. Direkt kopplas larmsystemet på, eftersom man ju inte får slåss. Att man retas/mobbas verkar skolledningen inte ta på lika stort allvar. Också när Arto träffar en kvinna verkar det som att hon har känselspröten utfällda, det kanske inte enbart beror på att hon arbetar på ett skyddat boende för kvinnor. Det är följaktligen inte lätt att få tillvaron att gå ihop, och när han blir av med jobbet och känner sig tvingad att återgå till att nattetid plocka med sig bilar riskerar han naturligtvis sin och dotterns framtid. Och det är han mycket medveten om. Han dejtar Julia och när han behöver ”nattjobba” får Bodil sova hos grannen. Men det innebär att han snärjer in sig i lögner och undanflykter och man bara väntar på att allt ska rasa.

Emellanåt närmast sveper Ärlemalm över och förbi Artos historia. Det blir korta nedslag om hans bakgrunder, om hur han träffade Sofia och fick barn, om knark och kriminalitet. Det känns inte alltid så roligt att läsa dessa ”sammanfattningar”. Och kanske att det också blir lite överlastat ibland, när han kommer in på inte enbart narkotika och kriminalitet, barn och skola och jobb utan även ett traffickingspår med kopplingar till kvinnan han träffar.

Även mamman, Sofia, höll på med knark och till och med prostituerade sig ett tag på Artos inrådan när pengarna inte räckte till. Men när hon blev gravid upphörde hon med drogerna, Arto hade dock svårare med det. Överdosen som blev hennes död närmast hon tvingades till av far och son (Janne och Jimmy) som sköter bilverkstaden dit Arto för bilarna från sina nattliga räder.

Sofia läste en del och hade även studerat Litteraturvetenskap, hon försökte ständigt få Arto att också han ägna sig åt litteraturen. Efter hennes död tog han någon gång fram romanerna hon läste

”Han behövde sysselsätta sig för att inte sjunka, för att inte tänka på Sofia. Men paradoxalt nog var det som om han kom henne närmare genom att läsa det hon läst. Han valde de tummade, de uppenbart lästa, med många hundöron. Vid varje vikt sidan försökte han lista ut vad hon fastnat för, vad det var hon ville återvända till.”

Sofia är ständigt närvarande i Artos och Bodils liv.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

David Ärlemalm

Lite död runt ögonen

Forum 2020

 

Foto av David Ärlemalm, fotograf: Gabriel Liljevall

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: