Sanningen tar inte slut

bild ur föreställningen

[200224] Konsten, vetenskapen och politiken förutsätter det oavgjorda, skriver Horace Engdahl i en opublicerad text.
Det är något som i hög grad knyter an till Göteborgs Dramatiska Teaters senaste produktion, Sokrates död, som ställer de definitiva, utmanande frågorna till något så avgörande som hur man skall leva sitt liv utan att dö, även om man dör av det; vad säga, var tiga, hur komma fram till en smula större visdom, undvika de allra värsta fadäserna.

I en tid där man håller på att storkna av idioti och enfaldigt förnekande av de enklaste sanningar trillar den ned som en klenod av frigörelse från åtminstone några av alla dessa dumheter.

Bara genom att googla ’Sokrates’ faller man in i den ena underhållande kortföreläsningen efter den andra, som friskar upp minnet, även på en gammal helklassisk student från den tid då sådana fortfarande utbildades, sedan är det bara att låta tankarna vandra, till vilket ämne som helst, för att belysa det med öppet sinne, den viktigaste förutsättningen för att känna lycka.

Det är saligare att drabbas än att drabba är en viktig insikt. Där den snöda vinningen är det yttersta målet (typ terroristens tro på det stundande paradiset, ’dö med reklam’ som Albert Camus skrev i Människans revolt) kan gärningen inte bli annat än ond och leda till olycka, inte minst för aktören, det är olyckligare, att vara den som hugger än den som blir huggen – allt detta är fragment av den sokratiska visdomen, som ytterst bygger på förutsättningen att det enda man vet är, att man ingenting vet.

Teaterns föreställning bygger på ett myller av material, också Lars Gyllenstens roman som delar titel med föreställningen, men i centrum står berättelsen i Franz Kafkas Processen, mannen inför Lagen (som prästen i katedralen berättar om för K), som i ett tillstånd av momentan apati framkallad av dörrvaktarens i sig förlamande ”förklaringar”, vägrar identifiera den egna möjligheten att träda in i den dörr som var avsedd enbart för honom, som genom att inte våga trotsa dess lägre instans, dörrvaktaren, förkastar lagen som sådan och därmed förråder sig själv och, om man så vill, sin själ.

Denna berättelse i Processen är en av de verkliga ur-händelserna i vår litteratur som vi aldrig undgår, när den bearbetar vår syn på den individuella friheten och på vilka sätt den begränsas av den sedan länge antagna Lagen/Staten, vilket oavbrutet tvingar oss att söka spränga gränserna för dessa storheters legitimitet, när de gör anspråk på ett existensberättigande utan slut.

Men när Kafkas dörrvaktare utsätts för en rad ifrågasättanden i texten har Peter Jägbrings Meletos i spelet mot Sokrates ett annat drag av kall ogenomtränglighet som ger ett nej utan sprickor, vilket inte bara gör honom farligare men också får honom att framstå som en för all framtid bestående figur, vilket ger föreställningen en otäck stämning av klaustrofobi.

Uppsättningen är oerhört välgjord från början till slut, i scenrummet, där den lilla teaterlokalen förefaller som gjord för just detta stycke, just dessa ord, just nu. Mask och kostym låter spelarna Erik Åkerlind och Peter Jägbring vila tryggt i sina roller och sina utspel i dessa roller – den ene i arvet från Hasse Hellbergs heliga realistiska vrede (Åkerlind är elev av Hellberg), den andre i mimkonstens exakta, finlemmade språk (som Jägbring anammat via Jaques Lecoq-pedagogiken i Paris). Båda dessa former rymmer en uttrycksfrihet i form av improvisation, vilket i uppsättningen kommer till uttryck i de individuella drag som formar karaktärerna, men som i sina stilistiska utspel även utgör grunden för deras dramatiska konfrontation, vilket är minst sagt underhållande.

Svårast att placera i sammanhanget är dotterns roll, som Gyllenstens roman förtydligar. Det har ingenting med Madeleine Laines spel att göra men får i den tecknade kurvan ett intimt drag, en modern far-dotter-relation som i någon mån distraherar den problematik som föreställningen huvudsakligen byggts omkring. Precis som ett av Åkerlind/Blomqvists tidigare samarbeten efter Kafkas novell Boet spann en förtätad stämning omkring den självmant isolerade särlingen.

Men föreställningen tillåter sig även andra sidekicks, typ Mohammad Alis Rumble-in-the Jungle i Zaire/Kongo-Kinshasa (dansa som en fjäril, sticka som ett bi), Mahatma Gandhi (öga för öga gör världen blind) och annat. Det piggar upp, men kan bli svårsorterat.

Motorn är hela tiden förhållandet till Lagen och Staten, i vilken grad den skall åtlydas, i vilken grad utsättas för vägran. Det fortgående samtalet som fördes vidare i Platons dialoger, det offentliga meningsutbytet på Atens gator och torg – som hos oss för närvarande ligger kusligt dött annat än i form av kampanjer – som upprörde myndigheter och alternativa företrädare för den gudomliga representationen tills måttet var rågat och Sokrates dömdes till döden. Allt detta är frågeställningar som ständigt kommer tillbaka, inte minst hos oss, inte minst i dag. I vilken utsträckning skall man ta sitt straff, i vilken fly det? Vad innebär det att sona brottet, enligt filosofen Simone Weil den enda vägen till inre befrielse. Sokrates har en månad på sig att fly, men väljer att ta konsekvenserna och svälja giftbägaren. Civilkurage och civil olydnad, nyckelbegrepp i varje modern politisk rörelse – hur avvägs deras moraliska halt, på vilka grunder tas besluten, individuellt, kollektivt?

Det ständiga samtalet, där frågor och svar för medvetandet framåt är den enda möjligheten i ett samhälle som inte förr eller senare vill fastna i tankeförtryck och rigiditet i rättstänkandet. Frågor som lyssnar efter svaren, inte fördömer dem.

En föreställning som Sokrates död upplevs som ett unikum i allt det omgivande surret, en udda, överdriven och fullständigt inopportun uppsättning, som en gåva att få till skänks i det som åligger envar under den fortsatta resan.

▪ Kjerstin Norén

Sokrates död

av Hans Blomqvist efter Platon, Gyllensten, Kafka m fl

regi: Hans Blomqvist

medverkande: Erik Åkerlind, Peter Jägbring, och Madeleine Laine (samt Iwar Wiklanders och Åsa-Lena Hjelms röster)

scenografi och mask: Evalena Jönsson Lunde

kostym: Johanna van Heijster

Göteborgs Dramatiska Teater 2020

 

Bild: Erik Åkerlind som Sokrates. Fotograf Olivia Olsen

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: