Våldet oavbrutet närvarande

författarfoto

[200411] En så otidsenlig sak som att behöva sprätta upp en ny bok. Så jag sprättar, men inser tämligen omgående att jag använder en för vass kniv, det blir alldeles för fina snitt. Borde man inte sprätta så man ser såren och ärren? För här finns både sår och ärr  ”alla som någonsin varit inne i mig har lämnat sårskorpor och ärr efter sig”.  Det är en obehaglig bok som Arazo Arif skrivit, mörkret inuti och fukten. Dikter som stundvis balanserar på gränserna, men som ofta trillar över dessa gränser. Ner i obehaget.

I fyra avdelningar, eller kanske sviter, får vi vara med om närheten mellan familjemedlemmar, och mellan en ung kvinna och män. I första delen befinner vi oss rimligen inom det som brukar kallas hederkulturens sfärer  ”Hur låter det när en far lämnar lägenheten” , ”Mor fyller tomrummet med slag mot sitt bröst”  och

”Det finns en gud och
Han är en man som hatar kvinnor”

Att leva i en kultur där kvinnor och barn är naturligt underordnade.

Att leva i en värld där ett barn bör känna skam när hon pussat sin pappa på munnen. Där våldet hela tiden ligger på lur, och där alla ständigt vakar över varandra. Likt ett angiverisystem i en diktatur.

I nästa avdelning förändras tonen något, orden riktas till ett (manligt) du. Här prövar den unga kvinnan sina kärleksvingar

”jag har
ännu inte lärt mig
att sitta på ett golv och slå mig på bröstet

jag ber främlingar att slå mig i ansiktet

slå mig i ansiktet säger jag

det har jag lärt mig
denna längtan
har jag lärt mig”

Senare inleds något som jag ser som ett masochistiskt sökande, men ett sökande efter vad? Letar kvinnan efter den äkta kärleken, den som övergår ”seckel och snör” som min mormor sa? Eller är det ett sätt att leva vidare i spåren efter uppväxtens våld och förtryck, det som blivit till något välkänt och naturligt? Med det följer komplicerade kärleksförhållanden, kan det bli annat med en sådan bakgrund?

”också jag kommer ställa mig
i ledet av gråtande mödrar

också jag kommer att jaga en far
i varje man jag möter”

Arazo Arif, född 1991, är manusförfattare och multimedial konstnär, hon har gått Litterär gestaltning på Akademi Valand och debuterar alltså med diktsamlingen mörkret inuti och fukten.

Första avdelningen är väldigt rakt på, här finns få omskrivningar och det blir emellanåt väl övertydliga texter (åtminstone i jämförelse med det som kommer längre fram, främst tredje avdelningen). En del katalogaktiga dikter slår fast sanningar, vid ett ställe i något som liknar femton budord.

I dikternas ord och bilder är det ibland svårt att avgöra om eller när det är heta kärleksfamntag och ”sexlekar”, eller när det handlar om regelrätta övergrepp. Gränserna flyter, liksom känslor.

Våldet är oavbrutet närvarande. Våldet i familjen, våldet i relationerna med männen, våldet mot sig själv i det ständiga självföraktet. Det är som en resa, från familjens klaustrofobiska fängelse, genom tvåsamhetens masochistiska självskadebeteende, till ensamhetens tystnad i den fjärde sviten. Jag upplever ett lugn mot slutet, handlar det om den absoluta uppgivenheten?  ”kan tystnad döda”,  ”är jag ens en människa”.  Eller är slutet rent av en konkret död?

   ”hörs jag nu?”

 

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Arazo Arif

mörkret inuti och fukten

Albert Bonniers förlag 2020

 

Författarfoto: Carla Orrego Veliz

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: