Jag måste ändå undra över Rolf

[200506] ”Ensamheten är en varg” skrev jag i en dikt en gång,
”Den slipar sina tänder
mot ensligheten
göder sin farlighet
ur föraktet”
Ja, ensamheten är ett fenomen och tillstånd som fascinerar såväl som skrämmer, och kan vara gravt stigmatiserande för den som drabbas. Det finns en rad olika ensamheter; fysisk, känslomässig, intellektuell, erotisk, existentiell. Och det finns många ensamma i världslitteraturen och då kanske företrädesvis män.

I sin förra bok, Nuckan, granskade Malin Lindroth den ofrivilligt ensamma och kärlekslöst levande kvinnan, i hennes nya roman Rolf handlar det om en klassiskt ensam man.

Det börjar med en bekännelse ”Jag skriver denna text i blodfläckade byxor, bara timmar efter flickans död.”  Rolf är lärarvikarie på en gymnasieskola och har dödat en av eleverna där, dock ingen han själv kommit i kontakt med som lärare.

Det börjar så läckert. Det avskalade och raka språket, den ”perversa” ärligheten i det han berättar. Rolf sitter och väntar, och medan han väntar på att polisen skall komma och plocka in honom skriver han till denna tänkta polis. För att han vill säga som det var, för att andra skall kunna sätta sig in i fallet och ge honom en rättvis dom. För skyldig är han, han har dödat en flicka. Det är inget han hymlar med.

Eftersom han lever ensam och meningslöst stannar han gärna kvar på skolan på kvällen, rättar uppsatser eller skönlitterära försök av obegåvade studenter. En kväll hör han trippande steg utanför fönstret, de stannar till ett kort ögonblick, och går vidare. Det upprepas och stoppen vid fönstret bli allt längre. Det känns förutbestämt att flickan skall stanna till ordentligt. Och plötsligt står hon där innanför dörren i sitt till hälften rosa hår, sin silverfärgade täckjacka och trasiga jeans. Tar i hand och hälsar och ber om ett plåster. När hon drar upp sin ärm syns det tydliga resultatet av så kallat självskadebeteende. Flickan hackar och skär sig själv, och det är inledningen på en relation som skall sluta med hennes död fyra månader senare.

Snart kommer hon varje kväll, visar upp sin arm, och han tar fram en förbandslåda och virar gasbindan. Det blir som en ritual, medan relationen efterhand fördjupas något. De blir Rolf och Pinkie för varandra. Trots att han själv förnekar det blir han nog förälskad i flickan, eller kanske snarare besatt. Eller handlar det om vikten av att vara behövd?

Han frågar sig själv när han blev en mördare och minns att han redan som åttaåring visade alarmerande tecken. Varje morgon granskade han sina fotsulor. Han såg sig som ett ”sömngångarbarn som gick omkring på nätterna och dödade alla som kom i min väg.”

”Morden var det första jag tänkte på när jag vaknade. Det gavs ingen frist. I samma stund som jag slog upp ögonen var jag övertygad om min skuld. En minimal fläck på fotsulan, skräp under nageln, en obegriplig fläck på pyjamasen. Mer än så krävdes inte för att jag skulle känna mig som mördare.”

Rolf slutade på Posten efter många år och började plugga filosofi. Han hade läst många av de stora namnen för sig själv, nu skulle han studera ämnet på allvar. Men han gjorde sig omöjlig med alla sina ifrågasättanden och pratandet, och redan efter någon månad uppmanades han att sluta komma på föreläsningarna  ”Hösten och vintern nittiofem vänder jag världen ryggen.”

Adrian, som han träffade på filosofin, är den ende förutom Pinkie han umgås med. De har alltså nu känt varandra i tjugotalet år, de träffas med glesa mellanrum och dricker öl, äter en pizza, inte något mer än så. Efterhand konfronterar Adrian honom för att det han håller på med är något sjukt, något han själv inte förstår eller kan gå med på. Rolf blir irriterad på att Adrian utgår från att det är något sexuellt, medan det för honom är något ”annat”.

”Borde jag skriva något mer om barndomen? Jag förstår att du är otålig. Du vill ha det stora köttbenet nu? Helst ett familjetrauma. Ledsen om jag gör dig besviken, men jag har inget ont att säga om far och mor. Å andra sidan har jag inget gott att säga om dem heller. Faktum är att jag aldrig fattat vad dessa människor har med mig att göra.”

Av någon anledning falnar efterhand min läsglöd något, det som i början kändes fräscht och elektriskt laddas till en viss del ur. Jag märker att mina anteckningar blir allt färre, det brukar vara ett tecken på att jag bara ”läser på”. Vilket i och för sig kan vara positivt och visa på det spännande i texten, man vill veta ”hur det går/gick till”.

   Varje mord och varje gärningsperson är väl på något plan alltid ett mysterium, orsakskedjan kan vara lång och snårig och svårbegriplig, om där ens finns någon. Men jag måste ju ändå undra över Rolf, blir hans handling begriplig för mig? Skönlitteraturen behöver visserligen inte förklara vad som hänt och varför, men jag behöver ju ”gå på det” för att det skall funka för mig. I det här fallet är jag inte helt övertygad. Kanske att det är lite grunt, kanske får vi veta lite för lite om Rolfs liv och bakgrund. Det är hur som helst något som skaver eller stör utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad.

Vid jullovet åker Pinkie till släktingar i Småland och lämnar Rolf ensam kvar i tomhet. När hon kommer tillbaka är det en ny flicka  ”Man måste testa nya grejer, Rolf. Kallas utveckling.”  Hennes trashiga look var som bortblåst. Hon behöver inte ens bli bandagerad längre, och vad skall Rolf göra då? Vad är han nu bra för?

När hon inte längre blöder vänder han sig ifrån henne, hon får panik  ”Du skulle alltid hjälpa mig.”  Hon behöver honom, gillar honom och vill ha kontakt igen. Frågar vad hon skall skära

”Halsen, tänkte jag och hon läste mina tankar. Försiktigt la hon rakbladet mot halspulsådern. Jag såg att hon såg rädd ut, men det fanns verkligen inga skäl till det. Handen var för lätt för att göra någon skada.

´Säg vad man ska göra, säg vad man ska göra´, mimade hon och såg helt borta ut.

Då gick jag dit och visade henne.”

Han ville inte lämna henne att dö ensam. Men  ”hennes sista andetag blev för långt”. Döendet tog för lång tid och han orkade inte stanna till det absoluta slutet.

Och nu sitter han där och väntar och skriver  ”Mitt namn är Rolf Boman. En gång har jag dödat en flicka.”  Om och om igen.

▪ Stefan Hagberg

Malin Lindroth

Rolf

Norstedts förlag 2020

 

Författarporträtt: Ines Sebalj (beskuret)

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: