Kanske lite för smart

författarporträtt

[200531] Den här romanen vilar på tre eller kanske fyra ben; en familjs resa mellan New York och Arizona; ett äktenskaps långsamma upplösning; de flyende, ”förlorade”, barnen vid mexikansk-amerikanska gränsen kopplas samman med ”utrotandet” av den sista spillran av ursprungsbefolkningen, med hövdingen Geronimo som den siste som ”gav upp”.
Kvinnan i familjen är fru och biologisk mor till en femårig dotter, mannen äkta make och far till en tioårig son. Ingen av dem nämns vid namn. Till en början är det kvinnan som berättar; hon är ”jag”, de andra är ”min man”, ”pojken” och ”flickan”. I andra halvan är det till stor del sonen som berättar.

Valeria Luiselli, född i Mexico City 1983 nu boende i New York, debuterade 2011 (2018) med romanen De tyngdlösa, som fick ett stort genomslag. Hon har sedan dess utkommit med ytterligare en roman, plus en samling essäer innan den tredje romanen nu kommer på svenska, De förlorade barnen – ett arkiv. Den här gången, till skillnad från tidigare då hon skrev på spanska, skriver Luiselli på engelska, i smäcker översättning av Niclas Nilsson för Rámus.

Det är mannens nya projekt som driver dem till Arizona. Han vill berätta apachernas avslutande historia och bland annat besöka begravningsplatsen för Geronimo och Cochise, de sista stora hövdingarna. Kvinnan vill göra en radiodokumentär om de barn som varje vecka försöker ta sig från fattigdomens och våldets Mellanamerika. Men där de flesta fångas in och hamnar i interneringsläger innan de skickas hem igen. En kvinna hon hjälpte att tolka för i New York har två döttrar som precis rymt från ett sådant läger i New Mexico.

Valeria Luiselli är ”civilt” engagerad i denna för mig relativt okända tragik, hon har deltagit vid domstolsförhandlingar, tolkat, och läst massor av dokument om alla de barn som varje vecka försöker ta sig över gränsen till USA

”Mer än åttiotusen papperslösa barn från Mexiko och norra triangeln, men mest från triangeln, hade bara de senaste sex eller sju månaderna internerats vid USA:s södra gräns. Alla barnen flydde obeskrivliga övergrepp och systematiskt våld, flydde länder där gäng hade blivit parastater och tagit över makten och rättskipningen. De hade kommit till USA för att få skydd, för att söka efter mödrar, fäder eller andra släktingar som hade migrerat tidigare och kanske skulle ta emot dem. De sökte inte den amerikanska drömmen, som det brukar heta. Barnen sökte bara en väg ut ur sin dagliga mardröm.”

När jag läste baksidestexten och informationsbladet från förlaget fick jag uppfattningen att romanen till största delen handlade om ”gränsbarnen”, och så känner jag det också när jag börjar läsa. Men ju längre in i berättelsen jag kommer desto starkare upplever jag att det kanske än mer berör familjens barn. Är kvinnans engagemang i ”de förlorade barnen” en föraning eller förberedelse för att de egna barnen kommer förlora varandra och sin familj? Är engagemanget kring barnen vid gränsen kanske en flykt från känslorna och oron över att familjen är på väg att braka samman? Barns oerhörda utsatthet.

Författaren bygger upp en charmig bild av barnen, i kontrast till de vuxna som bli allt tystare och mer slutna när de sitter där i bilen. Hur man som läsare verkligen tycker om dessa unga människor, och det blir efterhand smärtsamt att läsa när det känns oundvikligt att familjen är på väg att splittras. Luiselli har en varm och fin ton i skildringen av barnen och det finns många härliga repliker, inte minst från dottern ”Tänk den första människan som mjölkade en ko. Vilken konstig människa.”

Barnen har en tidig morgon smugit ut från stugan familjen bor i över natten, och gett sig ut i öknen för att ansluta sig till de andra flyende barnen. ”Jag tänkte då att även om vi gick vilse för alltid och mamma och pappa aldrig hittade oss skulle vi i alla fall vara tillsammans, vilket var bättre än att skiljas från varandra.”

I en tjugotre sidor lång mening mot slutet av romanen berättar pojken om hans och systerns irrande färd i den livsfarliga och ljusstarka öknen. Hur de går vilse och hur den tioårige storebrodern försöker prata och agera rationellt, medan femåringen växlar mellan apati och att visa absolut tillit till brodern. Det är inte enbart att allt är skrivet utan punkter, utan också hur tonen ändras. Barnrösten är borta, av en anledning jag undrar lite över

”… så vilse i ljuset att vi var säkra på att världen omkring oss långsamt bleknade bort, blev overkligt, och för ett ögonblick försvann den verkligen helt och allt som fanns var ljudet av våra munnar som andades tunn luft …”

Språket är klart och rent, stilen avslappnad stundvis kryddad med en del avancerade ord jag måste slå upp för att förstå. Exempelvis ”agglutinera”, som betyder att klumpa ihop. Men författarens vurm för att ”intellektualisera” sin text, att leka med teman och att gå i dialog med andra författare och texter, lämnar mig relativt ointresserad. Vet inte om jag tycker det tillför så mycket att veta att Luiselli använder citat och reminiscenser från diverse mer eller mindre kända verk. Den här intertextuella sidan fanns med också i De tyngdlösa, där hon lekte med kända och mindre kända författarnamn och deras öden. Emellanåt är det kanske lite för smart, har för intelligenta kopplingar och trådar till den egna eller andras texter.

Mannen och kvinnan träffades när de båda arbetade på ett ljudlandskapsprojekt i New York, sedan dess spelar de ständigt in vardagsljuden omkring sig även på sin färd mot USA:s sydvästra hörn. De tänker sig att genom dessa ljudband skapa berättelser på sina respektive teman. Sonen däremot har fått en polariodkamera. Han tar bilder för att spara till systern som han utgår från är för ung för att minnas den alltmer fatala resan

”Men när pojkens bild kommer ut är den nästan helt gräddvit, som om han har dokumenterat vår framtid istället för nuet. Eller kanske är hans bild ett dokument inte av våra fysiska kroppar utan av våra själar, som irrar, paddlar, förlorade i den närmast orörliga virveln – och frågar varför, tänker var, säger vad ska hända nu?”

 

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Valeria Luiselli
De förlorade barnen – ett arkiv
övers. Niclas Nilsson
Rámus förlag 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: