En glad bok med mörk grundton

författarporträtt

[200612] Det hela börjar  ”Världen är ett utbrett lidande.”  Och avslutas tjugofyra sidor senare med följande ord

”Fortsätt. Var inte rädd. Det värsta är redan över. Naturligtvis kommer livet att såra er ännu mer; men ni å er sida har inte så mycket med det att göra. Kom ihåg att ni i grund och botten redan är död. Ni står nu ansikte mot ansikte med evigheten.”

För några år sedan såg jag en (dokumentär)film på teve. Någon hade tussat ihop den franska litteraturens enfant terrible, Michel Houellebecq, med den ärrade amerikanske rock/punkikonen Iggy Pop. Ett möte i liv och konst, om att skapa och en pessimistisk (?) livshållning. Jag njöt i fulla drag. Dels av textens absoluta till synes cyniska men ändå kristallklara slutsatser, dels av Iggy Pops snygga inläsningar av Houellebecqs texter och mötet dem emellan. Humorn mitt i det svarta. Nu har ursprunget till filmen kommit i bokform på svenska; en av de tre böcker Houellebecq publicerade under sitt debutår 1991.

”Hålla sig vid liv”. Av mig tolkad som en poetik, men av författaren själv kallad ”en metod”. Det är ellerströms som publicerar, Mats Leffler som översatt, och Kristoffer Leandoer som skrivit efterordet. Samtidigt ger ellerströms också ut en ett par år gammal bok med titeln ”I Schopenhauers närvaro”, och det skall visa sig hur mycket den tyske pessimistfilosofen Artur Schopenhauer betytt och influerat Michel Houellebecqs liv och skrivande.

Jag har inte läst så där väldans mycket av Michel Houellebecq; några romaner, en teaterpjäs som bygger på en annan roman, och ett par filmer som utgår ifrån och berättar om hans (gissar jag) skapade offentliga person. När jag nu läst den här boken känner jag igen mycket av det jag uppmärksammat genom åren, samtidigt som den (kanske) lägger till en del ny ”information” om honom. Många av hans karaktärer i böckerna och på film verkar klart enhetliga, som handlade det om samma personlighet. Men om han verkligen är den märkliga figur som offentligheten visar vet jag alltså inte.

”Det första poetiska steget består i att återvända till ursprunget. Det vill säga till lidandet.”  Det är mycket tal om lidandet, om dess oundviklighet.

Jag hade lätt kunna fylla recensionen med citat. Det är kort och koncentrerat och konkret skrivet, nästan likt aforismer om än kanske lite längre än de vanligen är. Man skriver för att hålla sig vid liv. Om allt är lidande finns det i stort sett bara konsten som ögonblicksvis kan hålla den ifrån sig, så som Schopenhauer menade. Exempelvis att lyssna på musik, eller som Houellebecq säger; genom att skriva.

Cynism kan kanske sägas vara att inte känna in en massa känslor utan att säga ”som det är”, alltså sanningen. Ibland när man läser Houellebecqs romaner eller den här ”metoden” undrar man om han menar allvar, om han medvetet provocerar, eller om han är knäpp på nåt vis. Samtidigt är det svårt att inte se att mycket av det han skriver verkligen säger något om livet, och om skrivandet. Han började som poet, och det här är en poetik som verkar rikta sig till poeter in spe, hur man skall/bör tänka och agera, eller absolut inte tänka eller göra. Ibland låter han som Ernst Billgren, i ”Vad är konst”. Och det är ju uppfriskande läsning.

Michel Houellebecq verkar följaktligen mycket medvetet ha byggt sitt liv och sin filosofi på Schopenhauers texter. En krass bild av livet, som bland annat säger att det är meningslöst att ständigt söka lyckan eftersom den inte varar, om den ens existerar. Eller som Kristoffer Leandoer skriver i sitt efterord; han tycker att ”Hålla sig vid liv” trots sin mörka grundton är en glad bok

”Det är glädjen hos någon som har tagit upp en på förväg förlorad kamp, och inte för ett ögonblick låter sig skrämmas av att han vet att den är förlorad – eftersom det är just förlusten han är ute efter, det är förlusten han vill ha. Det är glädjen hos den som inte bara accepterar sorgen utan rentav gjort den till överlevnadsstrategi: ingen kan såra den som redan blöder, han är osårbar.”

Nja, jag kan nog ändå inte undanhålla er ett antal klipp, de säger mer än mina kommentarer kring dem gör. Det handlar alltså om en slags råd till blivande poeter, men jag tror att vem som helst kan finna ett och annat fruktbart korn av ”sanning” i något eller några av följande citat

”Till en början kommer ni utstöta oartikulerade skrik. Och ni kommer ofta att frestas återvända till det stadiet. Det är inget konstigt med det. Poesin framträder i själva verket strax före det artikulerade språket.”

”Älska ert förflutna, eller hata det; men låt det finnas kvar i er blick. Ni måste förvärva en fullständig kunskap om er själv. På så sätt kommer ett djupare jag att träda fram i ljuset lite i taget …”

”Ängsligheten är inte att förakta. Den har ibland betraktats som den enda källan till inre rikedom; det är inte osant.”

”Den poetiska erfarenheten och den neurotiska erfarenheten är två vägar som möts, korsas och till slut ofta går samman, genom den poetiska ådrans upplösning i neurosens blodflöde. Men ni har inget val. Det finns ingen annan väg.”

”Ni kan inte älska både sanningen och världen. Men ni har redan gjort ert val. Problemet är nu att hålla fast vid det. Jag uppmanar er att förbli vid gott mod. Inte för att ni har någonting att hoppas på. Tvärtom kan ni vara övertygad om att ni kommer att bli mycket ensamma. De flesta människor hittar en lösning i livet, annars dör de.”

 

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Michel Houellebecq
Hålla sig vid liv
övers. Mats Leffler
efterord av Kristoffer Leandoer
Ellerströms förlag 2020

 

Författarporträtt Mariuz Kubik (2008)

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: