[200907] Tre dagars repetition och tre föreställningar fredag-lördag, åtta veckor sammanlagt. Första delen av Erik Holmströms Don Quijote-projekt är redan historia. Avsnitt två av åtta har rubriken ”Into the Violence”. Premiär 11 september. Snarare än att beskrivas som en följetong anar jag en dissekering, där olika teman, som kan urskiljas likt inälvor i romanen, skapar underrubriker. Ingen dock på tema kärlek. Märkligt.
Märkligt är bara förnamnet på hela detta projekt, där dockteatermästaren Erik Holmström ”goes följetong” som det står på affischen. Det är fiktion och verklighet i en salig blandning. Uppsättningen Moderna Tider fick ställas på framtiden. I stället har Holmström alltså fått Folkteaterns mandat att släppa lös modern teknik i ett riskföretag, inspirerat av Cervantes Don Quijote, skriven tidigt 1600-tal. Denna roman om riddaren av den sorgliga skepnaden som slåss mot väderkvarnar dyker allt mer upp i allehanda sceniska former – balett, opera, teater.
Erik Holmströms metod att bearbeta ämnet är i högsta grad både märkligt och anpassat till rådande omständigheter. Den introducerande delen hade rubriken Into the Fiction och det är precis vad som sker. Verkligheten blir till fiktion och fiktionen blir till verklighet om vartannat under den timme som det hela utspelar sig.
Trots mitt motstånd mot att teatern allt mer kommit att anamma filmens medier ger jag mig den på, att försöka bejaka vad som sker från min plats ensam vid ett litet bord. Hela Folkteaterns stora scen är fått sina gradänger utbytta mot små kafébord med plats får två. Av en publik på högst 50 uppskattar jag att ungefär en fjärdedel är män. Det är en lydig publik, som skrattar på kommando, något som ingår i konceptet, ungefär som en TV-publik, men som jag upptäcker är förvånansvärt svårt för egen del. Publiken jag inte kan hjälpa att skratta får dock beröm av regissören. Det är teaterns kvinnliga ankare Lena B Nilsson med Corona-långt svallande hår som ska skrattas åt utan begriplig anledning. En teaternörd som jag blir inte direkt hjälpt av påståendet att det tydligt blinkas åt en av mig osedd ”kultfilm”, Casavettes Opening Night. Jag är gladast om teatern får leva sitt eget liv utan att integreras i filmmediet. Det får tillräckligt utrymme som det är.
Folkteaterns själva scenrum har delats upp för sina olika funktioner. I ena delen repeteras med en ivrigt gestikulerande Erik Holmström som regissör. Den andra utgörs av en scenografi som påminner om en hotellreception från typ mitten 1950-tal. Ovan den hänger den stora filmduken. Publiken bjuds sedan in att bevittna en filminspelning i realtid som samtidigt streamas på nätet. Musik, klippning och inspelning sker inför öppen ridå. Publiken får veta att den kommer att ha en liten roll i slutscenen av filmen för att i så fall kunna vidta åtgärder. Nedräkningen börjar och det som filmas i ena änden med regissören (Sanna Hultman) närvarande on line visas nu på den stora filmduken.
Att det var länge sedan jag läste romanen Don Quijote och dessutom nyligen givit den ifrån mig till en sonson förstod jag ganska snart inte var något att beklaga. Teatern tröstar också i programbladet med att det inte är någon idé att ens försöka förbereda sig inför denna föreställning. Det håller jag fullkomligt med om. Förutsätter att det gäller också för de framtida sju avsnitten, som utlovas skilja sig åt genremässigt. Oskrivet tycks dock vara bäst när det gäller det här projektet. Och har jag väl sett första avsnittet så lär jag ha svårt väja för fortsättningen.
