Berörande men lätt överlastad roman

författarporträtt

[201014] Vem är eller blir man utan minne, utan sina minnen? ”Minnena är inte enbart mitt förflutna, utan dem kan jag inte förstå vad som händer och vad som kommer att hända, det finns ingen mening för här och nu, jag har ingen riktig identitet, jag är ingen riktig människa, jag har bara ett presens utan struktur.”

Minnets ofantliga betydelse för ett någorlunda välfungerande liv. Det finns ett flertal ”minnen” eller minnesfunktioner, men jag är ingen läkare eller forskare så jag kan (eller minns) inte namnen på dem alla. Men det finns ett slags automatiserat minne som gör att kroppen vet hur man rör en arm, ler eller går. Ett annat är långtidsminnet, det som lagrar minnen så man kommer ihåg sin barndom eller hur det var i skolan eller på första jobbet, vad man lärt. Ytterligare ett är närminnet, det som verkar på kortare tid, vad man sa eller bestämde i går. Idrottsmännen talar om muskelminne, ja det finns säkert flera olika typer av minnen vi inte behöver gå in på här.

Huvudpersonen i romanen har efter en hjärnblödning (hon är tjugosex när hon får den) fått problem med korttidsminnet; stängde jag av spisen? vad åt vi till middag i går? är det jag eller A som ska hämta på dagis? Efter hjärnblödningen träffar hon A och de får en dotter, hon arbetar halvtid på Stadsarkivet, är intresserad av fåglar och tänker sig skriva en fågelbok. Men hur får man ihop allting när man inte minns saker från dag till dag? Hur fungerar en kärleksrelation eller ett föräldraskap när man har så lite koll på det som varit alldeles nyss och det som kommer i morgon?

Det är kring dessa frågeställningar som författaren Josefin Roos bygger sin roman Svartsvala. Och det gör hon i jag-form, i korta stycken på ett läckert och poetiskt språk. Men det går med en hiskelig fart i början, det tar bara femton tjugo sidor från att hon träffar A till att dotter är fem år. Det är alltså Lucía som berättar, en andra generationens invandrare som det brukar heta. Hon är född i Sverige av en chilensk mor, mamman flydde från Valparaíso under militärdiktaturen i mitten av sjuttiotalet. Lucía pratar spanska och umgås med chilenare/latinamerikaner och har så gjort hela sitt liv.

Lucías man, A kallad, är ett under av kärleksfullhet, tålamod och tolerans/överseende. Han får ta ett stort ansvar för deras förhållande såväl som för dotterns väl och ve, och inte förrän det blir tydligt att hon träffar en man vid sidan om reagerar han på allvar. De bor i Tyresö och känner många i området, rykten går och snart är det inte möjligt att undanhålla sanningen. Alla, vännerna, familj och släkt, tröttnar på att upprepa allting hela tiden, och att hon inte minns vad de har gjort eller sagt. Så åtminstone vänskaran tunnas ut alltmer.

Jag kan tycka att det blir lite överlastat, att det kanske blir väl många trådar i berättelsen. Lite onödigt då det är så bra och spännande redan som det är. Jag blir ofta starkt berörd. Lucía träffar J (Justo) och blir störtförälskad, det var ”som att komma hem efter en lång resa.”  J är född i Valparaíso och kom till Sverige som femåring. De har rört sig i samma kretsar som barn och unga och har möjligen redan träffats, det är ju så det känns. De pratar och pratar och möts på bussar och nattöppna kaféer. Men hur länge har de egentligen haft en relation, och har de legat med varandra? Det är frågor Lucía, på grund av sitt tillstånd, inte har några klara svar på, eller minnen av. Hon vet helt enkelt inte riktigt vad och hur mycket som har hänt mellan dem. Att även J har familj, fru och två barn, krånglar ju till det ytterligare, och det är bland annat det här jag menar med att romanen möjligen är något överlastad.

Mycket i berättelsen efter att Lucía träffat J lutar alltmer åt en kärlekshistoria, där minnestemat på ett plan kanske inte spelar så stor roll. Den där förälskelsen kan ju lätt göra en vimsig och minnessvag. Det blir även en del upprepningar och jag tycker romanen stundvis ”trampar vatten”. Visst att återkommande scener och problem, tankar och känslor som kommer ur Lucías huvud också på något plan är ett fördjupande av karaktären och hennes intrikata verklighet, men det kan också bli både lätt tjatigt och övertydligt.

Eftersom läkarna inte kan garantera att Lucía inte kan drabbas av en ny hjärnblödning blir hon efter sin sjukdom åt det maniska hållet, när hon inser att livet kan ta slut när som helst. Hon träffar en rad män, blir utagerande och lite ”galen”. Hon lever verkligen i nuet.

Jag gillar när dottern är med. Barnrösten är rolig och stundvis lätt mästrande, som vore dottern den äldre av dem. Men också drabbande, det kan bli smärtsamt på allvar med hennes barnsliga blick

” – Du har ingen tid, för du är sjuk, du kan inte minnas någonting för du har ingen tid. När blir det då snart? När är i morgon och när var i övergår?
– I förrgår, menar du.
– Mamma, du är lite dum.
– Ja, man blir korkad av att inte minnas. Som galen nästan. Det är samma sak med kärlek.”

Det finns en del saker jag känner mig undrande över. Det är mycket prat om fåglar, inte minst tornsvalan återkommer ständigt och finns på bokens framsida, och jag frågar mig hur mycket symbolik det finns som har med berättelsen att göra. Kanske är också jag korkad, men jag förstår inte meningen med det hela. Samtidigt verkar det vara så att hon blir närmast besatt av fåglarna, kanske som en reaktion när inte mycket annat fungerar. Eller är alla fågeltexter det hon skriver i arbetet med sin planerade bok? Jag märker efterhand att jag inte orkar bry mig om vilket. Emellanåt pratar Lucía spanska med sin mamma eller J, bland annat i en flera sidor lång sms-kontakt blandas svenskan med spanska, men bara ibland är det översatt, vissa rader och meningar inte alls. En fem sidor lång mening mot slutet känns som en överflödig ”sammanfattning” av romanen, även om också den är snyggt skriven.

Ja, minnet är en urgrund att stå på, men kanske trots allt inte är något helt oproblematiskt ”Om vi mindes allt skulle vi vara lika sjuka som om vi inte mindes något alls.”  står det på ett ställe i romanen. Eller som Hemingway sa om ett lyckligt liv ”Lycka det är mycket enkelt. Det är bara god hälsa och dåligt minne.”

▪ Stefan Hagberg

Författarfoto, fotograf Stefan Tell

bokomslag

Josefin Roos
Svartsvala
Albert Bonniers förlag 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: