Tjugoen skilda texter

[201022] Jag läser det hela som en samling noveller även om det tydligen är en roman. Det handlar om ett gäng människor som på diverse sätt är förbundna med varandra. En del av dem får prata ut i ett eget kapitel med deras namn som titel, några återkommer vid ett eller flera tillfällen. Jag läser som noveller för det är så texterna känns och ser ut, det romanlika finns enbart i att de kopplas samman. De är makar och barn, älskare/älskarinnor, läkare, syskon, svägerskor/svågrar, arbetskamrater och klienter, eller yrkesfolk de råkar på.

De bor alla i Paris i nutid och ingår i Yasmina Rezas Lyckliga äro de lyckliga, invändningsfritt översatt av Marie Berthelius för Bakhåll. Reza (född 1959) ses som världens mest spelade kvinnliga dramatiker men skriver alltså även romaner, filmmanus (bland annat till Roman Polanskis Carnage) och är dessutom skådespelare.

Hopplösa äktenskap står i centrum i många av texterna, par som hasar omkring bredvid varandra i sedan länge utnötta förhållanden. Trötta på varandra och sig själva, men uppenbarligen oförmögna att göra något åt det. Livet går på av gammal vana, man träter och slänger käft med den ena repliken mer illusionslös än den andra

”Jag kan inte inleda ett allvarligt samtal med min hustru. Att bli förstådd är omöjligt. Det finns inte på kartan. Särskilt inom äktenskapets ramar, där allt urartar till brottmålsprocesser.”

Att båda kontrahenterna i dessa äktenskap får ge sin bild av deras situation hör till det positiva i Lyckliga äro de lyckliga, så vi slipper ensidiga bilder av deras relation.

Som så ofta i den franska kulturen har flera av dem också någon ”vid sidan av”, några av dem möter vi, får höra hur de resonerar och agerar. Det är tragiskt, men också oroväckande humoristiskt. Reza anlägger gärna en ironisk ton men väjer inte för det på allvar mörka.

I de första ”novellerna” händer inte mycket i mig. Någon slags parodi eller satir över att paren inte verkar ha någonting att säga varandra, eller inte har någon respekt kvar för den andra. Men det är tänkt som humor antar jag, att man skall skratta åt dem. Ingenting jag reagerar på eller kan njuta av vad gäller språk eller stil. Men plötslig, vid den sjunde och åttonde texten händer något och det blir intressantare både vad gäller innehåll och hur det är skrivet. Ernest Blot, en framgångsrik bankman, sitter och funderar över och pratar om hur man bäst bör ta hand om hans kvarlevor. Han är inne på att han vill kremeras, vilket provocerar frun. Sedan i nästa, den om Philip Chemla som vi mötte i en av de första texterna som aktad cancerläkare, bränner det till ordentligt. Han berättar hur han blev sexuellt utnyttjad av sin bror, men pratar om det som om det handlade om kärlek. I dag åker han omkring i Bois de Boulogne, letar efter ”pojkar” och betalar bland annat för att de skall slå honom i ansiktet.

Det känns med andra ord lite ojämnt, vilket väl inte är så konstigt med tanke på att det handlar om tjugoen texter av skilda karaktärer, texter som dessutom berättar om en rad olika människor, om deras öden och förehavanden. Texterna är fysiskt intensiva att läsa, inga indrag eller styckeindelningar. Allt går som i ett andetag i mellan fem och tio sidor ungefär.

Riktigt tragikomiskt blir det när det berättas om en son som identifierar sig så starkt med sin idol Céline Dion att han börjar prata franska med Québecaccent, virar en halsduk runt halsen för att inte bli förkyld och riskera sin gyllene röst. När han på en psykiatrisk klinik skall utredas utgår han ifrån att de besökande är där för hans skull och räknar med att få skriva autografer.

Framsidans bild, en abstrakt målning av Kandinskij, med dess sedvanliga geometriska figurer i klara färger som fritt svävar omkring. Är det en symbolisk bild av det abstrakta i eller det omöjliga med kärleken? Titeln på målningen är Kontakt.

Det är på många sätt gravt nedslående bilder av mänskliga relationer som Yasmina Reza visar upp, och en del kvinnor uttalar ganska så hemska ”sanningar”. En träffar en man hon många år tidigare haft ett destruktivt förhållande med, men ändå verkar ha gillat. De träffades igen och hon ville inte ha med honom att göra. Men en mening från honom sopade bort trettio års sinnesro

”En kvinna vill bli dominerad. En kvinna vill vara fjättrad. Det går inte att förklara för alla. Jag försökte pussla ihop mannen som satt framför mig på bussen. En sliten, före detta snygging.”

Eller hur en annan kvinna resonerar

”Kvinnor dras till fruktansvärda män, för fruktansvärda män uppträder maskerade som som på bal. De dyker upp med mandoliner och festkostymer. Jag var söt. Ernest var possessiv, jag misstog svartsjukan för kärlek. Jag lät fyrtioåtta år förflyta. Vi lever i upprepandets illusion, precis som dagen gryr och falnar.”

Så gott som alla inblandade i denna romans berättelser samlas till denne Ernest Blots begravning i någon av de sista texterna, hans aska hälls ut i en flod i närheten av byn där han växte upp.

▪ Stefan Hagberg

Författarporträtt: Bakhåll

bokomslag

Yasmina Reza
Lyckliga äro de lyckliga
övers. Marie Berthelius
Bakhåll 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: