En fabuleringsglad författare

[201027] ”Vad vore livet utan drömmar, Anna?”  frågade ingenjör Andrée sin flickvän inför resan mot Nordpolen, gav sig av och dog där borta på isen. Jag kommer att tänka på den scenen i Jan Troells film när jag läser José Eduardo Agualusas nya roman, Sällskapet för ofrivilliga drömmare; om vikten av att drömma.

Agualusa är en av de mest hyllade portugisspråkiga författarna och rikligt prisad, bland annat med José Saramagopriset. Hans förra roman, En allmän teori om glömska, kom 2018 på svenska (recenserad på Alba) på Leopard, den nya kommer på Tranan förtjänstfullt översatt av Irene Anderberg.

Författaren gräver vanligen djupt i Angolas historia av kolonialt förtryck och grymma inbördeskrig, även den här romanen bygger på en verklig historia. 2016 arresterades sjutton unga aktivister vid en fredlig demonstration i huvudstaden Luanda, de inledde i fängelset en hungerstrejk och blev stort uppmärksammade också utomlands, känt som Angola 15+2.

Daniel Benchimol, en regimkritisk journalist, hittar en kamera i havet. En kamera med märkliga bilder i, bilder av en människas drömmar. Kan det verkligen vara möjligt?

”Det var konstiga bilder som i själen framkallade den effekt som en sten i skon åstadkommer på en känslig fot. För en ouppmärksam blick skulle det kunna vara oskyldiga landskap. Men om man tittade ordentligt märkte man att grässlätten bakom floden inte kunde vara verklig. Kvinnan (kvinnan i mina drömmar) som stod naken i det nedre vänstra hörnet åstadkom ingen som helst skugga i sanden. Fåglarna flög över himlen med slutna ögon, som om de var döda eller sovande.”

Nej, helt möjligt var det väl inte heller, det handlade nämligen om målningar. Men den kvinnliga konstnären bakom bilderna kommer senare att tillsammans med en brasiliansk neurolog försöka finna tekniker att filma människors drömmar i hjärnan. Det är många och ofta ganska besynnerliga drömmar som redovisas i romanen, Agualusa är en fabuleringsglad författare och ibland kan det rent av bli väl mycket av det goda för min smak. Det är stundvis knepigt att hänga med eller tycka att det han berättar har så värst mycket med huvudhistorien att göra, samtidigt är det hela tiden skön läsning. På härligt lättflytande språk och i varm ton berättar han en aning skrönlikt, ibland är det lätt att ”bara läsa på” och glömma av sitt kritikerskap.

Romangrunden vilar alltså på en politisk verklighet och även här blir det många trådar och personer som korsar varandras vägar att hålla koll på. Politik när det rör sig om diktaturer handlar oundvikligen om våld/tortyr, angiveri och dylika fenomen och jag tycker väl inte att författaren alltid får ihop den delen av berättelsen med drömtemat. Eller kanske är det snarare alla drömmar vi får läsa som inte alltid går ihop med det politiska temat.

Vi gör också utflykter till Havanna där hotellägaren Hossi, en gammal gerillasoldat, hamnar på en psykiatrisk klinik när det blivit känt att han dyker upp i människors drömmar. Regimen misstänker häxkonster och att han försöker ta sig in i folks tankar. Daniel åker även till Brasilien för att träffa den drömforskande neurologen och några andra mer politiskt inblandade personer, och också till Kapstaden där den drömmålande kvinnan Moira bor (i sin konst söker hon  ”något som upplöser sakernas mening.”), för att till slut landa på Ihla de Moçambique i Indiska oceanen.

Sällskapet för ofrivilliga drömmare bör nog delvis läsas som en satir över trångsynta och maktfullkomliga politiska system, inte minst att Hossi vandrar omkring i sin lila sammetskostym i andras drömmar och hur de styrande reagerar på det blir ett dråpligt spår i romanen.

Hossi är på sjukhuset på Kuba för att de skall kunna kolla upp hans drömmar, men då måste han ju sova. Läkaren blir grinig när sömnen inte vill infinna sig

”- Ja, men anhåll mig då! Vilken föreställning som helst går an. På Kuba liksom i Angola är vilket motiv som helst gångbart för att anhålla någon – böcker som folk läser, deras frisyrer, längden på deras byxor, visumen i passen, religionen, deras sex- och matvanor. Varför inte sätta dit mig för att jag vägrar sova?

– Du har rätt, jag ger order om att anhålla dig utan någon som helst förklaring.”

Daniels dotter Karinguiri och Hossis dotterson arresteras efter en fredlig demonstration, sätts i fängelse och börjar en hungersstrejk. Han besöker dottern i fängelset och berättar om att han ska till Brasilien för att ”jaga drömmar och drömmare”

” – Du behöver inte gå så långt, pappa. Jag har så många drömmar. De andra fångarna, de kvinnliga poliserna, alla drömmer vi mycket. Du har ingen aning om hur många drömmar som finns i det här fängelset.”

Det hela slutar i harmoni för de flesta, när Daniel, Moira och dottern lämnar Luanda och flyttar till Ilha de Moçambique. Möjligen känns det som en alltför tillrättalagd och ”banal” avslutning på romanen.

▪ Stefan Hagberg

Författarporträtt: Christian Ries

José Eduardo Agualusa
Sällskapet för ofrivilliga drömmare
övers. Irene Anderberg
Tranan 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: