Den dagliga kampen för tillvaron

författarporträtt

[201102] ”Året då tusenårstorkan slog till bakades tiden till aska och försökte man gripa efter solen fastnade den i handflatan som brinnande kol och fick hjärtat att svida. Ett pärlband av solskivor hängde ständigt på himlen. Från morgon till kväll kunde den gamle känna lukten av sitt eget brända hår. Ibland sträckte han upp händer mot skyn och kände då omedelbart den svarta stanken från de svedda naglarna.”
Det är som en dikt, det är som en lång arkaisk dikt långsamt glidande över sidorna.

Eller kanske är det en expressionistisk målning i absolut grälla färger? Ett urlandskap på väg att ta slut; är det jordens undergång? Solen bränner sönder allt i sin väg, allt är torka och död. Människorna har flytt för sina liv, kvar blev endast en gammal bonde och en blind hund. Och en majsplanta som till varje pris måste räddas, så det finns någonting kvar när/om byborna återvänder. Mannen och hunden har tagit på sig uppgiften att likt en Jesus offra sig för människorna.

Det hade kunnat vara skrivet som en dikt på tio femton rader, eller varit en målning, en enda bild av vad det handlar. Men det är en roman med titeln År månader dagar (i original 1996), författad av kinesen Yan Lianke i följsam översättning av Anna Gustafsson Chen för det lilla förlaget Wanzhi, som sedan 2014 specialiserar sig på kinesspråkig litteratur på svenska. Lianke, född 1958, är förutom författare också professor i litteraturvetenskap och leder utbildningar i litterär gestaltning vid Folkets universitet i Beijing. Han fick 2014 Franz Kafka-priset och har tre gånger blivit nominerad till det internationella Man Booker Prize. På svenska finns sedan tidigare fyra romaner, publicerade på Atlantis.

Mannen är över sjuttio år och hunden blind, det finns snart inget att äta, och vattnet sinar i hettan. Det är bara råttorna kvar, mot dem kämpar mannen om det lilla ätbara som finns, sedan blir råttorna maten. Vattnet får han hämta vid en källa fyrtio li bort, en li är cirka femhundra meter så det är en bit att gå. Fram och tillbaka går han med sina spänner, medan hunden vaktar plantan.

Vid källan ligger vargar och väntar på att djur skall hitta dit för att dricka. Det blir en natts envig mellan mannen och vargarna

”Deras blickar möttes och sprakande gyllengnistor ekade i den stilla klyftan. Ljudet av rinnande vatten var som explosioner i öronen. Solen var på väg ner. Tiden rusade förbi deras fastlåsta blickar som en flock vildhästar. Den röda färgen på klippväggarna bleknade och sval luft rann ner för bergets sidor.”

Liankes prosa är ofta poetiskt läcker men kan också bli lite ansträngd emellanåt, och det är svårt att variera ord och uttryck för solens djävulska strålar eller det ökentorra hur många gånger som helst.

Vänskapen och den ömsesidiga respekten mellan människa och djur är hjärtknipande, även om hunden stundom får väl mänskliga uttryck.

Handlar det om att det aldrig är för sent, att man aldrig bör ge upp? Eller om tro, om att tro kan försätta berg, som det brukar heta? Man måste tro, även om det verkar omöjligt. Eller är det kanske en skildring av människans dagliga kamp för tillvaron, att vi likt Sisyfos blir tvungna att rulla den förbannade stenen uppför backen igen och igen?

Jag associerar också till Béla Tarrs sista film Turinhästen, där far och dotter till slut satt och åt rå potatis, och frågar mig; är det jordens undergång jag bevittnat. Eller handlar det om ett klimatkrisens katastrofscenario? Men det kan ju också tänkas att berättelsen utgår från någon av de flerårslånga torrperioder som förekommer jorden över. Här varar den i drygt ett år. Sedan kommer byborna tillbaka, men enbart för att konstatera att det inte går att leva på en enda majsplanta som frodig står och väntar på dem. Mannen och hunden är döda. Inget finns att livnära sig på, så de ger sig återigen av

”Till sist var det bara sju man kvar, från sju olika hushåll i byn. De var unga, starka och energiska och de byggde sju skjul på sju sluttningar. I ljuset från den oändligt stekande solen planterade de i den bruna jorden på sju icke angränsande åkrar sju späda majsplantor, var och en flottglänsande saftig och späd.”

▪ Stefan Hagberg

Författarporträtt, foto: Georges Seguin

bokomslag

Yan Lianke
År månader dagar
övers. Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: