[210109] Råttlinjen, som till väldigt liten del handlar om just Råttlinjen, eller The Ratline, den nazistiska flyktvägen bort från slagfälten i Europa efter andra världskrigets slut, är framför allt en berättelse som, med hjälp av nazisten Otto Wächters öde, försöker blottlägga hur nazister fungerade, hur de tänkte: i krig, i förintelseverksamhet, familjeliv och kärlek.
Längs vägen får vi veta inte bara vem Otto Wächter var, vad han gjorde, vem han gjorde det med men också, eller framför allt, hur hans närmaste och omvärlden levde med nazismen. Hur var det möjligt att vara nazist och vandra mellan ett arbete som framför allt gick ut på en industriell slakt av framförallt judar men också andra oliktänkande, och en kärleksfull vardag med familjeliv? Hur kunde man leva med att flytta in i beslagtagna hus och gårdar och leva med dessa fördrivna människors vardagsföremål, deras konst utan att reflektera längre än att man ”ville ha” det vackra som man gick över lik för att få?
I Råttlinjen får vi dessa, och liknande, frågor besvarade med bödlarnas och deras familjers egna ord och minnen. Filtrerade genom den erfarne juristens ögon.
Parallellt med själva berättelsen, som startar med Otto Wächters ungdom i Wien, hans anslutning till nazismen, över krigets massutrotningar och förföljelser, till krigsslutet och Otto Wächters flykt fram tills han möter sitt öde i Rom 1949, får vi följa författarens arbete med att blottlägga historien.
Det är ett arbete där författaren Philippe Sands yrkesbakgrund och erfarenheter kommer väl till pass. Sands, som är jurist och aktivt verksam inom internationell rätt, har juristens prövande blick inför historien. Vi får följa honom när han steg för steg, och under många år, jagar och hittar pusselbitar som läggs till pusselbitar. Vi följer honom när han prövar dessa pusselbitar – dokument, vittnesmål, platser och annat – och när han hamnar i återvändsgränder och blindspår. Ibland är det turen och tillfället som leder honom och hans medarbetare vidare. Som när han möter Horst, en av Otto Wächters söner. Horst är den ende av Wächters barn som öppet bjuder in Philippe Sands. Horst kom att få en avgörande betydelse för boken. Inte bara för att han ställde modern Charlottes samlade arkiv till Sands förfogande men framför allt för att vi via Horst får en inblick i det öde som många efterlevande barn till nazister råkade ut för. Genom större delen av boken får vi följa Horst tvivel och osäkerhet i en ständigt pågående kamp för att rädda faderns eftermäle samtidigt som han vill göra det rätta. En ofta omöjlig ekvation.
Det här, och Sands arbetssätt, gör att berättelsen under större delen av boken vibrerar av livets osäkerhet när vi försöker förstå vad som hände, vad som drev dessa människor. Det är författarens kvaliteter vi har att tacka för att vi, när boken är läst, inte bara sitter där med ytterligare en berättelse om nazismens ogärningar men med en berättelse som dessutom får oss att reflektera över hur skör vår kunskap ibland är, hur lätt vi kan gå fel i vårt sökande efter sanningen men också en förståelse för hur ett seriöst grävande efter kunskap går till. Och inte minst hur man bör och kan värdera information och fakta.
Det är inte någon liten insikt i dessa tider.
