Hur bevarar vi minnet av Förintelsen?

Bild: Sanna Sjöswärd och Björn Wiman.

[210128] I århundraden har judar trakasserats, förföljts, fördrivits, bestulits och mördats. Auktoritära regimer, religiösa fanatiker och irrationella ressentiment med etniska förtecken har genom historien drivit upp vågor av antisemitism, av vilka de som låg bakom nazismens industriella massmord på judar under andra världskriget är de mest brutala i sina uttryck och till sina effekter.

Som chef för kulturredaktionen på Dagens Nyheter har Björn Wiman under flera år med intensitet och konsekvens bekämpat antisemitismen och satt den i ett sammanhang som i dag blir manifest i länder som Polen och Ungern, bland islamistiska rörelser och i trumpismens USA. Nu ger han tillsammans med fotografen och författaren Sanna Sjöswärd ut boken Hatet mot judarna. I fem längre essäer belyser han antisemitismen från en rad olika utgångspunkter, historiskt, ideologiskt och kulturellt.
Sanna Sjöswärd har tidigare i utställningen Fading Stories visat porträttbilder på ett antal av de överlevande från nazismens koncentrationsläger som fortfarande är i livet och bor i Sverige tillsammans med texter där de berättar om sina erfarenheter. I boken ligger några sådana bilder och textutsnitt inlagda mellan Björn Wimans essäer. Helheten fungerar mycket bra, de mer teoretiska resonemangen i essäerna kontrasteras fint mot de konkreta och sakliga vittnesmålen från de som överlevde, men som såg föräldrar, syskon, vänner och otaliga andra mördas.

Det här betyder att bokens tyngdvikt kommer att ligga speciellt på judeförföljelserna under andra världskriget, men det är ju å andra sidan de som mer än något annat visar vilka fruktansvärda konsekvenser det så vanliga lite banala och trivialiserade föraktet mot judarna kan få om det inte aktivt motarbetas.

En utgångspunkt för Björn Wiman är hur det så sent som 2018 uppstod en våg av rabiat antisemitism i Polen, när den extremnationalistiska regimen drev igenom en lag som skulle göra det straffbart att lägga någon skuld på landet för massmorden på judar under andra världskriget. Trots att det är ett väl belagt historiskt faktum att också polacker medverkade i dessa illgärningar. Wiman refererar till en polsk psykolog, Michal Bilewicz, som klarlagt tre drivkrafter bakom den antisemitism som, trots alla historiens erfarenheter, nu gör sig gällande i Polen och Ungern, men också på många andra håll, inte minst bland de växande nynazistiska rörelserna i USA.

Den traditionella antisemitismen, menar Bilewicz, är den religiöst anstrukna, där judarna görs skyldiga till Jesus död. Denna antisemitism innefattar också föreställningar om judarna som förrädare och som kristendomens fiender, som begår ritualmord på kristna och dricker deras blod mm.
En form av antisemitism som blivit aktuell efter andra världskriget gör gällande att judar använder sig av det dåliga samvete många européer känner för hur judarna behandlades då. De tänks då försöka dra nytta av detta dåliga samvete för att skaffa sig förmåner av olika slag.

En tredje antisemitisk fördom som Bilewicz lyfter fram är ”den konspirativa”, att judarna agerar i hemliga sammanslutningar för att kontrollera företag och institutioner, i syfte att skaffa sig ekonomiskt och politiskt världsherravälde. Den här ståndpunkten får ofta i den antisemitiska propagandan personifieras av George Soros, den ungerskfödde finansmannen och filantropen, som nyligen fick se hur det universitet han finansierat i Budapest tvingades stänga och flytta.

Dessa grunder för antisemitism är alla förnuftsvidriga. Inte desto mindre är de fortfarande verkansmedel för antisemitismen i dag. Till dem fogar Björn Wiman en fjärde kategori, det politiskt drivna islamistiska judehatet, som kommit att manifesteras i en rad terroraktioner i Europa, och förstås, i den intensiva propagandan mot Israel som förekommer i en rad länder i Mellanöstern.

I en av bokens essäer diskuterar Wiman förhållandet mellan konsten-kulturen och antisemitismen. Är det en antisemitisk handling att lyssna på Wagner? Bör artister som ger uttryck åt ett, ofta aningslöst, judeförakt svartlistas? Wimans uppfattning är att ingenting är vunnet genom att sluta spela Wagner eller karriärdöda artister som är politiska idioter (vilket många är). Han tror på det levande kritiska samtalet, där också sådant som konstnärliga verks ideologiska innebörder kan läggas i dagen.

Hatet mot judarna är en tillgänglig och tänkvärd genomlysning av antisemitismens historia och aktuella framträdelseformer. Den är också en humanistisk och välargumenterad bekännelse till förnuftet och det rationella kritiska meningsutbytet. Den förtjänar en stor läsekrets. Antisemitismen ska aldrig stå oemotsagd, aldrig tolereras.

▪ Christian Swalander

Bild: Sanna Sjöswärd och Björn Wiman. Foto: Peter Knutson.

Sanna Sjöswärd var Årets Fotograf i Alba 2012 

Bokomslag
Björn Wiman och Sanna Sjöswärd
Hatet mot judarna
Fri Tanke 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: