En förlossningspsykos sedd inifrån

författarporträtt: foto Linda Gren

[210206] Mona har blivit rent paranoid, ser hur folk runt omkring konspirerar och pratar om henne. Och inte förstår hon vad det är för barn de lägger på hennes mage, vem mannen är som hon tydligen bor med, i en lägenhet hon inte känner igen. Hon känner inte ens igen sitt eget ansikte i spegeln. Och denna infernaliska trötthet.

Jag får efterhand klart för mig att det rimligen handlar om en förlossningspsykos Mona drabbats av. Dessvärre känner jag inte till så mycket om en hur en sådan kan gestalta sig, så jag läser på en läkarsida och får klart för mig att det verkar vara trovärdigt skildrat. Men också att det riskerar att ställa läsaren utan den kunskapen utanför, kanske på ett liknande vis som mannen/fadern upplever det. Förstår man inte hur en förlossningspsykos kan uttrycka sig kan man nog lätt uppleva Monas reaktioner som överdrivna, så överdrivna att det stundvis mera känns som en skräckfilm á la Roman Polanski. Eller att romanen kanske mera allmänt handlar om identitetsförlust, tomhetskänslor och andra jobbigheter.

Pooneh Rohi debuterade med
den med rätta högt hyllade romanen Araben 2014 och arbetar vid sidan av skrivandet som forskare i lingvistik. Araben var en berättelse om identitet och tillhörighet, om att hitta sig själv som andra generationens invandrare. Bland annat, där fanns flera intressanta och spännande spår/teman.

En stor del av Hölje består av beskrivningar av ljud och ljus, miljöer, sett och upplevt genom Mona. I betydligt mindre grad av någon mer regelrätt ”handling”. Att Rohi dessutom utsätter både Mona och mig för ytterst långdragna scener som även upprepas, saker hon gör eller tänker och känner, gör läsningen i längden något monoton trots det ringa omfånget på cirka 160 sidor. Kanske är det dock helt naturligt då det förmodligen är ett tillstånd författaren i första hand vill gestalta.

Romanen är skriven likt dagbokstexter, med antal dagar sedan förlossningen och klockslag i rubriken, ibland bara några minuter mellan de ofta korta texterna. Det är berättat i presens, i tredje person, men vi kommer ytterst nära Monas tankar och känslor. Det är som vore vi inne i hennes huvud.

Mona anstränger sig att svara och bete sig som hon tror att de andra önskar, och hon är på något sätt trots allt medveten om att allt inte står rätt till, hon tänker att hon måste prata med mannen om hur hon känner

”Det är som att hon hela tiden är inlåst i sig själv, fast i sitt eget huvud. Som om hon inte riktigt kommer ut och kan se det som sker utanför, att hon inte når hela vägen fram till platsen alla andra befinner sig på.”

Hon går omkring som i ett vacuum.
En dag träffar Mona en ung flicka på gården där de bor, hon blir förvånad när flickan känner igen henne och kan hennes namn, minns när hon var gravid. Medan hon själv inte har en aning om vem flickan är, har aldrig sett henne förut. Hon nämner en Yeter, och det blir något som triggar Mona. Hon bara måste få reda på vem hon var och vad som hände. Men flickan vill inte säga mer. Vi är med när Mona ett tag senare verkar tappa greppet, hon kräver att flickan berättar och tar hårdhänt och hotande tag i hennes arm. Men flickan vill inte och springer efter en stunds kamp gråtande därifrån.

Ibland blir hon också aggressiv gentemot mannen och svärföräldrarna ”Ni är luft för mig, inget annat än luft.” säger/tänker hon för sig själv.

Jag ser filmen The Father på Göteborg Film Festival, årets digitala variant, där spelar en suverän Anthony Hopkins en man med grav demens. Ibland liksom de vänder på kameran, vi får uppleva världen genom hans förvirrade sinnen. Det blir ytterligt obehagligt och skrämmande. Han beter sig lite som Mona, eller om det är hon som reagerar som han, där finns flera beröringspunkter. Alla blir förvirrade och osäkra, de drabbade själva såväl som de anhöriga. Jag tycker att filmen levandegör ”problemen” på ett sätt som leder till att jag känner starkare med dem än jag gör med personerna i Hölje. Jag blir inte helt klok på varför, men där finns en ganska stor skillnad i mina reaktioner.

”Plötsligt kommer något emot henne, en liten stråle, abrupt men len. Precis vid hennes vänstra öra. En luftpust mot huden. Hon vänder sig om men ser ingen. Det är helt tomt bakom henne på trottoaren. Hon blir stående. Inbillar hon sig? Det var som en viskning. Det hade struktur, friktion, en liten stöt av något. Hon står kvar och lyssnar men det kommer inget mer. Bara det ständiga suset från bilarna och kvittret från fåglarna.”

Vad handlar det där om? En frist, en plötslig närvaro?
En tidig natt, den sjuttonde dagen, lämnar Mona sommarstugan och beger sig därifrån med båten och ”det” i en korg. Hon kommer till en skog och börjar men händerna gräva.
Efter en lång stunds grävande (i en märkligt utdragen scen) ser hon att gropen är alldeles för grund, hon kommer inte förbi rötterna (symbolik?), djupet räcker inte till.

Man kan se romanen som en motbild till det som allt som oftast pratas om som något rosenrött, med jollrande barn och leende föräldralycka. Visst har man hört och läst om både fysiska besvär och förlossningsdepressioner, men några sådana här grava problem har jag aldrig kommit i kontakt med förut. Bra så, för de finns och ställer uppenbarligen till ett helvete för alla inblandade.

▪ Stefan Hagberg

Porträtt av författaren, foto Linda Gren

bokomslag
Pooneh Rohi
Hölje
Ordfront 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: