Efter sammanbrottet

Don DeLillo

[210216] Vi har levt under en pandemi i ungefär ett år nu, och allt fler börjar erkänna att de blivit påverkade i grunden. Människor kan eller får eller bör inte leva sina vanliga liv; inte gå på bio eller teatern, inga konserter och inte träffa sina vänner eller vara på sina arbetsplatser. Vi vågar inte längre krama om de närstående som vi brukar. Vi är inlåsta i våra ensamheter.

Det handlar följaktligen inte längre om en dystopi förmedlad genom skönlitteraturen eller filmen, det här är ”på riktigt”. Det finns dock andra teman/idéer dystopierna gett oss som finns kvar att realisera i verkligheten; ett är det där stora systemsammanbrottet, ett terrorattentat eller liknande där man stängt ner en hel stad eller samhälle. Alla nätverk är kapade, datorer, mobiler, teveapparater är satta ur funktion. Stadens gatubelysningar är släckta, inga kassaapparater fungerar, inga kortläsare. Snart är lägenheter och hus kylslagna, ingenting är i gång  ”Är vi rädda?”.

   En av den amerikanska litteraturens giganter, Don DeLillo, har kommit med en ny roman. Tystnaden, är en hundra sidor kort gestaltning av ett dylikt ”systemsammanbrott”, här i huvudsak utspelande sig i New York. Jag måste pinsamt nog erkänna att jag ingenting läst av DeLillo så jag har inget att jämföra med, men har fått uppfattningen att han vanligen drar in verklig historia och samhället i sina berättelser. En del jämför honom med E L Doctorow, som bland annat skrev Daniels bok och Ragtime. DeLillo, född -36, debuterade 1971 med Amerikana och har skrivit ett femtontal romaner, bland annat de högt skattade Vitt brus och Under jord.

På ett plan från Paris sitter Tessa och Jim efter en semesterresa. Plötsligt börjar det knacka hårt i skrovet under dem, sedan slocknar diverse skärmar och ljus och landningen blir kraschartad. I en lägenhet i New York sitter samtidigt deras vänner Diane och Max, och hennes före detta elev Martin, och väntar på det semestrande paret och på att Super Bowl skall ta sin början. De sitter framför teven när bilden börjar flimra, ljudet blir märkligt  ”Det var inte mänskligt tal, sa Diane. Det var utomjordiskt.” och teven blir mörk och tyst, lamporna slocknar på gator och i skyltfönstren i området utanför. Vad är det som händer? Ja, vad är det som händer i Don DeLillos tunna roman, det måste man ju undra.

Det framförs ett antal förslag och konspirationer mellan personerna i lägenheten, dit Tessa och Jim så småningom anländer. Det är kineserna, säger någon, kanske vill de ha den stora finalen i amerikansk fotboll för sig själva. Det är en solfläck eller ett starkt magnetfält, är andra förslag, eller  ”Rör det sig om den flyktiga kontakt som utmärker slutet för en civiliserad värld?”

Det som först verkar vara ett sammanbrott i själva det teknologiska/digitala samhället kanske dock i själva verket är ett kommunikativt sammanbrott som redan har skett. För deras tal/repliker låter ofta som från en åttiotalspjäs av Lars Norén; de lyssnar inte på och talar förbi varandra, det blir ofta till en rad isolerade monologer. Eller har det gått så långt att vi inte längre pratar med varandra direkt, utan vänder oss till mobilen eller andra skärmar? Går man på stan tar det inte lång tid att upptäcka två eller flera vänner gåendes bredvid varandra på trottoaren, med näsorna i de egna mobilerna, läsande, skrivande eller möjligen pratande. Men då alltså med någon annan än den de har hos sig. Det är som har vi förberett oss för den karantäntillvaro vi tvingats till det senaste året, vi ses på Zoom och Skype, umgås via sms och Facebook.

Är romanens sammanbrott eller systemfel sålunda en följd av den bristande kommunikationen istället för tvärtom?

Det finns i romanen ett flertal tecken på denna bristande kommunikation och sociala alienation: ”Framstod var och en som gåta för de andra, oavsett närheten i deras relation, var varje individ av naturen så inkapslad att han eller hon undgick ett slutgiltigt avgörande, en fastställd värdering av de andra i rummet?”  eller  ”De verkade fast beslutna att inte se på varandra.”  Stämningen är med andra ord något märklig och spänd. Jag får stundvis tankar på Sartres pjäs Inför lyckta dörrar, men inser att ”handlingen” inte är särskilt lik. Det är nog snarare så att de fem är instängda med varandra, som i dödens väntrum, jag får den bilden i huvudet. Det finns en spänning, en nerv mellan dem. Samtidigt verkar de alltså skilda från varandra, orden når knappt fram eller besvaras. Å andra sidan undrar jag lite över hur fort det kan gå att bli påverkad på djupet av en sådan här ”händelse”. Hur mycket kan det förändra en människa på kort tid? Eller skall texten inte läsas realistiskt?

Översättaren Rebecca Alsberg gör i stort ett fint arbete, men vid några tillfällen använder hon en del ord som jag känner mig undrande inför. Vännerna inväntar alltså Super Bowl, som är den stora årliga finalen i amerikansk fotboll. Ett många timmar långt direktsänt spektakel med pausunderhållning av ofta stora namn, som Beyoncé och liknande. Genomgående använder Alsberg ”football”, vilket ju inte är en översättning. I USA säger man vanligen fotboll om amerikansk fotboll, medan den fotboll vi i Europa är mer vana vid där borta heter soccer. Några lätt märkliga ord är ”sparkmålet” och ”springspel”, uttryck jag har svårt att tänka mig att en sportkommentator skulle använda under en tevesändning. Man kan göra ”mål” eller poäng på två sätt i amerikansk fotboll, dels genom att nedlägga bollen bakom motståndarnas kortsidolinje och dels genom att skjuta bollen mellan två förhöjda målstolpar. Rimligen är det det senare Alsberg menar med ”sparkmål”.

Dianes före detta elev, Martin, är en udda man med ett maniskt förhållande till Einstein och hans  Manuskript om den speciella relativitetsteorin. Han håller märkliga monologer, men slänger även ur sig enstaka rader, som  ”Världen är allt, individen intet. Förstår vi det allihop?”  Och  ”I hela mitt liv har jag väntat på detta utan att veta om det.”

Ja, vad är det som händer? Vad händer när vi inte längre kan hålla på med våra mobiler eller andra skärmar, vad händer när vi inte kan betala med våra kort i kassan på ICA eller swisha pengar till Rädda Barnen, vad händer när/om ”onda” makter tar över och släcker ner vårt samhälle, eller om det bara sker på grund av ”den mänskliga faktorn”? Och hur rädda är vi?

▪ Stefan Hagberg

Porträtt av författaren, fotograf: Joyce Ravid

Bokomslag
Don DeLillo
Tystnaden
övers. Rebecca Alsberg
Albert Bonniers förlag 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: