Osentimental familjekrönika

[210430] ”Platserna, händelserna och personerna i den här boken är verkliga. Ingenting är uppdiktat; varje gång jag föll in i mina gamla romanförfattartakter och hittade på, kände jag mig tvungen att förstöra det jag hittat på.”

Så inleder Natalia Ginzburg sin ”roman” Familjelexikon, för roman står det trots allt på bokens framsida.

Ginzburg, född i Palermo 1916, död i Rom 1991, var författare till romaner, pjäser och essäer, var även politiker och satt i Parlamentet mellan 1983–87. Hon var född Levi och yngst av fem syskon. Familjen bodde större delen av livet i Turin där fadern var forskare, tre av hans forskarassistenter kom senare att få Nobelpriset i medicin. Hemmet, med de excentriska föräldrarna och de sinsemellan mycket olika syskonen, var en samlingsplats för mängder av kulturprofiler, exempelvis poeten Cesare Pavese och skrivmaskinsfabrikören Olivetti. Hennes förste man, Leone Ginzburg, rysk jude och antifascist, startade bokförlaget Einaudi med en son ur den familjen. Familjelexikon utkom just på Einaudi 1963, fick samma år Stregapriset och räknas i dag som en modern klassiker. Nu kommer den i nyöversättning av Johanna Hedenberg som vad jag kan se gör ett invändningsfritt arbete.

Bokens ”familjelexikon” handlar om alla de ord, meningar och talesätt familjen Levis medlemmar samlat på sig genom åren och kommunicerar sinsemellan med. En faster sa si, en gammal granne så, och den koleriske fadern uttryckte sig alltid gravt kategoriskt. Förmodligen har de flesta familjer eller täta nätverk liknande lexikon, men kanske inte med lika många uppslagsord som här. Författaren firar komiska triumfer när några av dessa uttryck återkommer genom historien.

 

Familjelexikon är på vissa plan en något udda roman. En jag-berättare som själv knappt är med alls i texten, det dröjer till sidan 127 (av drygt tvåhundra) innan Natalia Ginzburg själv lite mer ingående finns med i berättelsen. Men enbart för att senare närmast försvinna igen. Och inte förrän på sidan 193 får vi veta att hon under åren skrivit ett flertal böcker.

I det lite udda ingår även ett stort antal personer och namn, en del kanske enbart med i berättelsen genom saker de sagt. Det är långt ifrån alltid vi får så mycket information om dem som människor, och inte så sällan försvinner de ur handlingen direkt. Ibland för att återkomma femton år senare, ibland inte alls. Så mycket folk är det att jag inte alltid har koll på vilka de är, om det är någon av de fem syskonen eller deras kompisar, pojk- eller flickvänner, eller kanske kusiner eller klasskamrater eller grannbarn, morbröder och fastrar. För mig blir det lite av ett problem med så många namn som får så lite kött på sina ben, de riskerar att bli anonyma. Till stor del upplever jag det som att författaren mestadels sveper över familjens historia och alla människor de träffar eller på något sätt har kontakt med.

Alla dessa karaktärer som ingår i familjens liv, dessa mikroporträtt som jag kallar det, beskrivs ofta på ett läckert sätt. Här ett kort exempel på en ung kvinna som först väcker avståndstagande, men som senare blir en nära vän till författaren ”… med ett ansikte som skulpterat i brons, en liten örnnäsa som skar genom luften, halvslutna ögon och en långsam och föraktfull gång.”  Väldigt många av dessa människor är verkliga profiler, inte minst fadern med sitt svartvita tänkande om det mesta och bland annat tal om ”grobianfasoner” och liknande uttryck är som att se en film av Ettore Scola, som en mix mellan Vi som älskade varann så mycket och Fula, skitiga och elaka. Det vill säga klart underhållande att läsa i det enkla och vardagliga språket, och i de möjligen något överdrivna italianismerna.

 

Ginzburg är inte direkt någon sentimental författare, tvärtom ofta väldigt knapp i sina uttryck. När hennes man avlider i fängelset konstaterar hon kort bara det och så ruschar hon vidare och berättar om annat. Det fungerar inte alltid så bra på mig, jag kan ha svårt att bli berörd och det verkar uppenbart att jag måste göra ett större arbete själv för att känna av den känsloknappa prosan. Så här skriver Elisabeth Åsbrink i sitt förord  ”Jag såg honom aldrig mer, är allt Natalia Ginzburg skriver om hans död – och så förvandlas språket till ett stup där läsaren faller handlöst.”  Men jag gör alltså långt ifrån alltid det. Jag tror det handlar om textens höga tempo, där händelser och personer staplas på varandra och snabbt drar vidare, då gör även detta korta och närmast antisentimentala konstaterande det också. Kanske hade det för min del funkat bättre i en långsammare text där orden hinner få bättre fäste, eller i ett mer poetiskt sammanhang där meningarna står ut på ett annat sätt.

Men trots att jag länge har svårt att uppleva några starkare känslor händer något efterhand. Kanske påverkas jag eller texten av när den obegripliga antisemitismen och fascismen breder ut sig och påverkar så många, med alla som blir arresterade kortare eller längre tider, eller som under den tyska ockupationen. Eller möjligen är det så att alla dessa löst liggande och snabbt förbiilande personer och händelser successivt bygger en hel och större berättelse som då landar starkare i min kropp.

 

De fem barnen hamnar på lite olika platser i livet, någon blir ”konspiratör” som motståndsmännen kallades och jagas utomlands, någon bli lärare, en annan läkare, flera familjemedlemmar arbetar på förlaget Einaudi och fadern bor och lever i flera år i Liége när han fråntagits sin professur. Det är ständiga arresteringar, både inom och utanför familjen och många flyr landet för att komma undan. Modern var nästan stolt över att hennes söner satt fängslade med statusfyllda personer som Carlo Levi, och de levde själva förvisade till en liten by långt hemifrån under flera år.

Fadern var en pessimist som inte trodde att det gick att bli av med fascismen, medan modern var en obotlig optimist trots stundvis ganska gnällig också hon. Hon väntade på att någon skulle ställa allting till rätta igen och sa när hon skulle gå ut och gå  ”Jag ska se om fascismen har fallit. Jag ska se om de har störtat Mussolini.”

▪ Stefan Hagberg

Författarfoto: Archivio fotografico Giulio Einaudi editore

bokomslag

Natalia Ginzburg
Familjelexikon
Övers. Johanna Hedenberg
Albert Bonniers Förlag 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: