Ord från ett turkiskt fängelse

författarporträtt

[210602] ”Det finns en bot för allt utom saknad.”

Det verkar gå en antidemokratisk ”populistvåg” över världen, där diverse makthavare tillskansar sig allt större maktbefogenheter, där opposionella och/eller journalister fängslas i summariska rättegångar. Dawit Isaak har suttit mer än tjugo år i ett eritreanskt fängelse utan rättegång, men det finns dessvärre alltfler nya/senare liknande fall.

Den turkiske författaren och tidningsmannen Ahmet Altan fängslades utan några som helst bevis för delaktighet i det misslyckade kuppförsöket mot Tayyip Erdogan 2016 och man tror sig läsa en berättelse av Kafka. Han och brodern åtalades för att ha sänt ”subliminala meddelanden” till kuppmakarna. Han dömdes först till döden, men det ändrades 2019 till tio år i fängelse. Det trots allt positiva för Altans del är att han plötsligt frigavs i mars i år, och bilden av Erdogans regim som lika godtycklig och impulsstyrd som många andra i Vladimir Putins eller Jair Bolsonaros efterföljd blir tydlig.

Boken Jag kommer aldrig mer se världen har kommit ut på Kaunitz-Olsson i ledig översättning av Mats Andersson. Kaunitz-Olsson grundades 2019 och ger ut ”samhällsengagerad” litteratur. Och en bok, kanske en memoar, skriven och utsmugglad från ett turkiskt fängelse måste ju ses som sådan.

  Ahmet Altan är född 1950 och har gett ut ett tiotal romaner och även essäsamlingar, han har arbetat som journalist i mer än tjugo år och själv startat tidningar, och ständigt befunnit sig i opposition till statsförtrycket. Redan fyrtiofem år tidigare blev även hans far inlåst för ”samhällsomstörtande verksamhet”, alltså långt innan Erdogan kom till makten

”Under loppet av en morgon som varat i fyrtiofem år hade min pappa hunnit dö och jag själv åldrats, men såväl gryningen som tillslaget var oförändrat.”

Ahmet bjöd poliserna som hämtade honom på te, fadern hade bjudit på kaffe  ”Det är ingen muta. Bara drick.”  sa de båda, men poliserna tackade vid båda tillfällena nej. Det var bara att packa och följa med. I bilen till häktet bjuder en polis på en cigarett  ”Jag röker bara när jag är nervös.”  Han visste vad som väntade honom, att de skulle komma, men inte när.

Vi är med Ahmet Altan och hans medintagna i vardagliga situationer i häktet, fängelset och i domstolen, och jag tänker stundvis på Bella Batistinis diktsamling Mata duvorna, recenserad på Alba 2019. Den skruvade och ologiska logiken för som sagt tankarna till Kafka eller någon politisk satir, och det är svårt att tänka sig Turkiet som medlemsland i EU så länge som det ser ut som det gör.

Vi får lite inblickar i Altans personliga historia, tankar och känslor han har där han sitter i sin cell. Hur dagdrömmerier får honom att lämna cellen och sväva ut i världen och det fria livet

”Jag skriver detta i en fängelsecell.

Men jag sitter inte i fängelse.

Jag är författare.

Var jag än är och var jag än inte är.

Därför kan de spärra in mig, men de kan aldrig hålla mig

kvar i fängelset.

Precis som alla författare känner jag nämligen till

trollformeln för hur man går genom väggar.”

Han har en märkligt närmast oanfrätt attityd och hållning, som tog han inte sin situation riktigt på allvar (vilken han rimligen gjorde). Men det gör att jag själv inte alltid upplever det hela så starkt som jag nog borde göra, och jag tycker att hans tankar är mer grunda än jag förväntat mig. Alltså blir jag lite besviken på boken som helhet, men det har självklart mycket med mina egna föreställningar och förväntningar om/på den att göra.

Språket är rakt och enkelt och vardagligt, men det finns sådant som bryter av, exempel på mer poetiska rader, här från cellen  ”Skuggan från en av järnstängerna föll som en svart rakkniv över hans fotleder. Jag såg nu två fötter som rörde sig utan att sitta fast någonstans.”

Bokens berättelser är en grav anklagelse mot Turkiets/Erdogans diktatoriska regim, och en sorgesång över demokratins nedmontering i land efter land. Också religionen, eller vissa religiösa, får sig en känga. Han frågar sig hur det är möjligt att djupt troende, som följer Koranen/Muhammeds anvisningar om att leva rättfärdigt, kan bemöta andra så ”orättfärdigt”, och ger exempel på hur han och andra blev behandlade av exempelvis läkare i fängelset.

Han sitter inlåst med ett flertal domare, många av dem inser att om de hade vetat vad ett fängelse är och innebär hade de nog inte sänt så många dit.

Det handlar också om hur man överlever tiden som internerad, en tid där ögonblicken tycks klibba ihop till en grötig massa när ingenting händer. Ingenting som sticker ut, tiden bara passerar. Men som jag var inne på verkar han vara en i grunden positiv och optimistisk människa, han hade sina knep

   ”Jag tänkte på döden.

Jag klamrade mig instinktivt fast vid tanken på den.

Dödens oändlighet har förmågan att få även livets

mest fruktansvärda stunder att verka obetydliga.”

 

▪ Stefan Hagberg

Foto av författaren: från förlaget

bokomslag

Ahmet Altan
Jag kommer aldrig mer att se världen
övers. Mats Andersson
Kaunitz-Olsson, 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: