Känslor och tankar som skön litteratur

författarporträtt

[210624] En far har drunknat. En dotter har fötts. En son har blivit faderslös, och samtidigt själv far. En familjs historia har förlorat en viktig pusselbit. En historia har tagit slut, ruckat tidens gång. 

Hur sörjer man är en död far? Hur sörjer man en far som avslutat sitt liv för egen hand? Vad var det man inte såg? Ville eller inte vågade se.

Två vänner till mig, en gammal och fortfarande aktiv vänskap, en före detta, har nyligen begått självmord. Och förutom sorg och saknad finns det så många frågor, så många frågor som aldrig lär få något svar. Hur kan någon medvetet vilja avsluta sitt liv medan det faktiskt pågår? Om man har kommit så långt i sina beslut, om det nu är ett beslut, pågår det verkligen då? Livet. Vad är ett liv, och vad är det värt och för vem? För vem är ett liv mest värt?

Öppet vatten är en liten poetisk och snyggt skriven roman på cirka hundra sidor, författad av Daniel Pedersen, född 1978, litteraturvetare, översättare och förläggare. Detta är hans skönlitterära debut. Framsidans bild skapad av bokomslagsvirtuosen Nina Ulmaja. En fot, kan lika gärna vara en från ett barn som en vuxen, fotsulan vänd uppåt, mot isens transparenta yta. Tåspår runt om på isens tunna snötäcke. Jag tänker på en bild ur P O Enquists Nedstörtad ängel, där sonen ser sig själv i den döde faderns ansikte i isspegeln.

   Berättarjagets far har alltså gått ner sig i vattnet vid kraftverket, i en förmodat medveten handling, och hittas inte förrän flera månader senare en bit därifrån ”Vad gör man med händerna om man inte vill att de ska kämpa emot, men är osäker på om man förmår hindra impulsen?”  Samtidigt föds en dotter, och författaren gör en del läckra kopplingar mellan de två. Kanske möts de rent av i ett vattenlimbo, dottern på väg in i livet, fadern på väg bort från det. Möts de, kommunicerar de med varandra i denna ”vattenvaro”?

”I hennes havsgrumliga ögon sökte jag den första tiden meddelanden från den andra sidan, lungorna tömdes på fostervatten. Hade de träffats i förgården, den transitplats där själar transporteras i bägge riktningar?”

En fråga blir vad som känns/upplevs starkast; sorgen efter fadern eller glädjen över dotterns födelse, hur få balans i dessa motstridiga känslor. Jag upplever att glädjen är starkast, att han har svårt att gå in i sorgen som för de andra i närheten eller han själv kräver. Svårt att gräva ner sig i sorg när det nya livet väntar på att bli mottaget. Sorgen blir också rent allmänt en knepigare sak när kroppen inte är funnen, när personen inte är officiellt dödförklarad. Det blir mest oro och väntan, och säkert också förhoppningar om att han levande skall dyka upp igen. När kroppen hittas kan ett ”riktigt” sorgearbete börja, men hur sörjer man? En stor del av romanen utgår från den frågan, från hur berättarjaget förhåller sig till pappans död, till sin egen roll som ”faderslös” och nybliven far i sin tur. Spännande och viktigt och fint gestaltat, men jag saknar en utvidgning av det uppslag Daniel Pedersen planterar i berättelsens början. I kopplingen mellan den döde och den nyfödda såg jag ett intresseväckande tema, men det blir inte så mycket med det och dottern försvinner lite hon också men då enbart ur romanen. 

Strax efter faderns försvinnande börjar berättarjaget febrilt att skriva. ”Att levandegöra med ord. Eller bara ösa dem ur medvetandet i en sådan takt att jag inte behövde reflektera över deras betydelse.”

   Det mesta i romanen är skrivet i jag-form, men då och då tilltalas ett du vilket är fadern. Det blir till en dialog med den döde. Efterhand sinar orden till fördel för den nya verkligheten. Funderingarna och sorgearbetet fortsätter dock, skräckscener dyker upp

”Ibland hade våldsamma fantasier trängt sig på, att hans tunga ruttnande lik skulle ligga i vaggan i köket, hans trasiga svullna ansikte skulle bli barnets sovande ansikte. Och plötsligt skulle hon befinna sig långt borta under ytan, lungorna fyllda med vatten på någon sekund och sedan hastigt död. Allt utan att jag tiotals mil bort skulle kunna göra någonting åt det.”

Rädslan och oron jag misstänker de flesta föräldrar brottas med, den av att inte räcka till, att barnen ska skada sig, att inte vara till hands när det behövs. Vi får glimtar av tidigare liv och hur relationen varit med föräldrarna, och frågor som ”Hur väl känner man egentligen sin mamma och pappa?”  

   Någon gång emellanåt undrar jag om man verkligen känner berättarjagets sorg på allvar, eller om det mest ”bara” förvandlas till vacker poetisk prosa. Men det är just det jag gillar, när man kan gestalta sin känslor och tankar, göra det till skön litteratur.

▪ Stefan Hagberg

Författarporträtt: Severus Tenenbaum

bokomslag
Daniel Pedersen
Öppet vatten
Nirstedt/litteratur 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: