Djupt poetiskt i skön sagoton

författarporträtt

[210624] Konungen klättrar högst upp på berget, eftersom dofter stiger. Jägaren, den siste av sin sort, klättrar efter men stannar på en klipphylla en bit nedanför. Båda är starkt medvetna om den andre. Denne unike tjuvjägare har under årens lopp lagt ner hundratals djur, nu är det endast en kvar. Sedan är det över. Bocken har överlevt många försök, men förstår också han att slutet närmar sig.

Jag har läst en så perfekt skönlitterär text det nog går att komma, ett absolut koncentrat av en berättelse, i sextio tjocka sidor. Djupt poetisk i skön sagoton berättar den om en envig och om ett harmoniskt samspel mellan människa och natur. Det är visserligen många år sedan jag läste Hemingways Den gamle och havet, men jag kom att tänka på den när jag fördjupade mig i Erri De Lucas Fjärilens tyngd, som nu kommer ut på Elisabeth Grate Bokförlag, i fulländad översättning av Madeleine Gustafsson. 

   I Den gamle och havet kämpar Santiago inte enbart med den stora spjutfisken utan även mot/med naturens krafter där han sitter i sin båt. I Fjärilens tyngd handlar det om en erfaren tjuvjägare och en alpgetskung, och om den ömsesidiga respekt de har för varandra inför det sista mötet. Saga, som sagt, så är den upplagd i sitt mytiska skimmer. 

Upplägget är också närmast klassiskt; den ensamme mannen, eremiten, som utgör ett undantag från det mest vanliga sättet att leva och vara. Tystlåten, lite ”hemlig” och oåtkomlig, på krogen spelar han munspel för de andra för att slippa svara på frågor. På liknande undantagsvis lever och verkar alpgetsbocken som blivit flockens kung. Han växte upp utanför sin ”familj” och har alltid varit ensam. Samtidigt var han störst och starkast, och blev därför ledaren. 

   Och det är så vackert, De Luca laddar varje ord och bokstav med mening, poesin målar tydliga och starka bilder, förmedlar dofter och innerliga detaljer. Och han visar en varm och kärv vördnad för naturens olika uttryck.

   Jag njuter och läser så långsamt jag förmår, suger in bilderna, och tar del av kunskaperna jägaren och/eller Erri De Luca har. För det känns som att berättelsen bygger på stor livserfarenhet, och stor kunskap i hur djur och natur lever sida vid sida med människan:

”Alpgetens klövar är fiolspelarens fyra fingrar. De hittar i blindo och missar inte en millimeter. De skvätter över lodrätta bergväggar, klättringens trollkonstnärer, stupens akrobater, cirkusartister inför bergens publik. Alpgetens klövar får fäste i luften. Den kuddlika valken är ljuddämpare när det behövs, andra gånger blir den tudelade kanten flamencokastanjetter.”

Erri De Luca är född 1950 i Neapel, han är förutom romanförfattare också poet, essäist och översättare och har gett ut ett femtiotal böcker. På svenska finns Montedidio och Dagen före lyckan sedan tidigare. Men han har även försörjt sig på annat vis, bland annat som lagerarbetare, murare och lastbilsförare.

Mannen i berättelsen vet med sig och erkänner att han är en tjuvjägare sedan länge, han är den ende som fortfarande orkar och vågar sig upp i bergen vid sin ålder och har blivit något av en levande legend. Han gillar ärlighet och rättvisa och ser krasst på livet

”Åt människorna hade han gett deras rätta vikt. Han tänkte återigen på det värsta han gjort och drog ännu en gång slutsatsen: gjort var gjort. Han återvände till det värsta för att hålla det friskt, för att det inte skulle torka. En man är vad han har gjort. Om han glömmer är han ett uppochnervänt glas, en sluten tomhet.”

 

▪ Stefan Hagberg

författarfoto: Agence Opale/Alamy Stock Photo

bokomslag
Erri De Luca
Fjärilens tyngd
övers. Madeleine Gustafsson
Elisabeth Grate bokförlag 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: