Imponerande dansdubbel som väcker tankar

ur Continuim

[211101] När Göteborgsoperans danskompani möter en välfylld salong för första gången efter pandemiuppehållet så sker det sannerligen med besked. Under titeln Unfold utvecklar sig två sinsemellan totalt olika verk, exklusiva världspremiärer, som ytterligare förstärker detta danskompanis suveränitet.  Ett fåtal föreställningar återstår i Göteborg innan ensemblen drar ut på internationell turné.

Öppningen till det första dansverket, Continuim, är suggestiv. Den för mina tankar till någon sorts Check Point med sina kraftiga strålkastare svepande över scenrummet som i övrigt är mörklagt. Bara några metallgrindar avtecknar sig. En klagande metalliskt klingande musik ackompanjerar det hela och fram ur mörkret avtecknar sig snart en lång och kraftig bjälke i ständig rotation. Under denna visar sig snart de 14 dansarna ligga tryckta och som en efter en kastar sig ut som från ett gömställe, kanske ett skyddsrum. Associationerna avlöser varandra i snabb takt allt eftersom dansarna sprider sig och hela tiden måste förhålla sig dels till varandra men framför allt till den roterande bjälken, vilket tvingar dem till snabba val och avvägningar. Det gäller att antingen väja undan eller passera bjälken ovan- eller underifrån, med våldsamma hopp eller krypandes. En både spännande och lekfull illustration av människans kraft att ständigt anpassa sig till nya förhållanden.

ur Continuim Dansarna sprider sig efterhand allt mer och interagerar. Musiken drar mot hårdrock, uppfordrande.  Energin tilltar och det uppstår en allt större konflikt mellan virrvarr och kravet på precision.  Tanken är att bjälken ska påminna om tiden, en visare som obönhörligt snurrar runt sin axel. Det kan också gå att tänka sig scenen som ett hav, tänka båtflyktingar som kämpar för livet, kanske på Odysseus som lät fjättra sig vid masten för att inte förföras av sirenernas sång. Bjälken är försedd med en sorts mast.  Där knöts tid av då och nu samman. Kanske får tanken tag på Stagnelius berömda diktrad ”kaos är granne med Gud”, som Lars Norén tog till pjästitel. Plötsligt uppstår ett skruvat, smått dråpligt intermezzo, något av en Kristus-metafor tar form på scenen, likt en religiös procession med madonna och allt.

Det är över huvud taget en hel del teater i föreställningen. Såväl sång som tal förekommer.  Koreograferna, Christine Gouzelis och Paul Blackman,  har arbetat runt om i världen på operor och teatrar men har sin bas i Aten som grundare av danskompaniet Jukstapoz. Det ligger nära till hands att med denna utblick hämta inspiration från Greklands mytomspunna kulturarv, stundom på ett smått vanvördigt sätt, som att till exempel göra komik av grekisk bildhuggartraditon.  Samarbetet med Göteborgsoperans danskompani är dock en debut. Ingen tvekan om att kärlek uppstått vid första mötet.  Med ett stort register av rörelser uppvisar dansarna en formidabel förmåga att till synes impulsivt visualisera människans strävanden, med och motgångar och med kraften från scenografin, koreografin, musiken och ljusarbetet skapa en vision av historiens vingslag. Genialt.

ur SAABADet andra verket, SAABA, är av en totalt annorlunda natur, Här får varje dansare gott om plats och tid att omsorgsfullt utforma sina många gånger komplicerade rörelser. Om tempot var högt och rörigt i det tidigare verket så handlar det här snarare om motsatsen.  Der är tredje gången som den internationellt välkända israeliska koreografen Sharon Eyal gör ett verk tillsammans med Göteborgsoperans danskompani. Om ambitionen har varit att skapa något bortom det tidigare igenkända, så har de sannerligen lyckats. Åtminstone utifrån mina erfarenheter.  För nog kan man föreställa sig att dansarna med råge förmått förverkliga hennes vision.

Det är ett helt igenom gestaltande verk, som inleds med ett fascinerande solo av en storväxt man, Miguel Duarte, som imponerar med ett brett och självsäkert register av uttryck av både maskulint och feminint rörelsespråk.

Om det rådde kaos i det förra verket så landar vi här i ett närmast andligt tillstånd av upprepat beteende, nära ett minimalistiskt förhållningssätt. Så kan till exempel de kvinnliga dansarna ses stillsamt defilera en efter en över scenen med kropparna i samma lite skruvade formationer till likaledes repetitiva, fåtoniga slagverksrytmer.  Förstärker intrycket gör att samtliga dansare är iklädda en sorts hudfärgade kroppsstrumpor med nätliknande struktur, designade av Maria Grazia Chuiri, som kan titulera sig designchef för Diors damkollektioner.  Det hela kan låta enformigt och därmed lite tråkigt men tvärtom.  Ett särskilt intressant spänningsfält uppstår när de kvinnliga och manliga dansarna emellanåt samverkar på scenen och det riktigt går att uppfatta rörelsernas anatomi och komplexitet.

Frågan tränger sig på varför denna fantastiska danskväll bara ska gå att uppleva ett fåtal gånger fram till den 4 december.

▪ Britt Nordberg

Bilder:  överst: Frida Dam Seidel, Emilie Leriche, Riley O’Flynn, Sabine Groenendijk, Endre Schumicky i Continuim Foto:  Tilo Stengel

Valērija Kuzmiča och Einar Nikkerud i dansverket SAABA Foto:Tilo Stengel

Rachel McNamee i dansverket Continuim. Foto: Tilo Stengel

 

Scen: Göteborgsoperans stora scen
Unfold – två dansverk

Dansverk: Continuim

Koreografi: Christine Gouzelis och Paul Blackman

Kompositör/ljuddesign: Christos Parapagidis

Scenografi: Dimitris Nassiakos

Kostymdesign: Malte Luebben

Ljusdesign: Joakim Brink

Ytterligare musik: Riley O´Flynn

14 dansare ur Göteborgsoperans Danskompani

 

Dansverk: SAABA

Koreografi och scenografi: Sharon Eyal, Gav Behar

Kostymdesign: Maria Gracia Chiusi

Musik: Ori Lichtik

Ljusdesign: Alon Cohen

14 dansare ur Göteborgsoperans Danskompani

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: