Short Cuts-liknande berättelser om migration

Helon_Habila

[211210] ”Om man håller sina minnen vid liv så behöver ingenting dö.”
I Sverige verkar en mycket stor del av alla partiers politik numera handla om invandring, med allt vad det för med sig. Vi pratar om svarta och bruna människor, beroende på mörkheten i hyn, och vi pratar ”vithetsnorm” och om rasism. Så på ett plan kan man förstå att det här med migration är laddat. Men en annan aspekt är betydligt märkligare; att många människor, födda och uppväxta i Sverige precis lika mycket som vilken ”ursvensk” som helst, trots det fortfarande kallas ”invandrare” efter två eller tre generationer. Det verkar inte ha någon betydelse hur länge familjen levt här. När blir man svensk? Ytterligare en sak är intressant, att svarta eller bruna människor som befinner sig i ett land med övervägande vit befolkning ofta(st) misstänks vara invandrare eller flyktingar. Men så måste det självklart inte vara.

En som tänkt på det här är den nigerianske författaren Helon Habila. Han har skrivit Resenärer, betecknad som roman men jag hade inte protesterat om den kallats för en novellsamling. För det är så jag läser de olika berättelserna. Visserligen springer en del av karaktärerna på ett Short Cuts-liknande vis på varandra i städer som Berlin, London och Basel, men de är berättade ur olika perspektiv och i skilda språk och temperament.

Habila är en berättare, så vill jag nog beskriva honom som författare, och med det menar jag att det är själva historien som är det viktiga, inte stilistik och diverse litterära finesser. Det innebär att berättelserna är rakt och enkelt skrivna och ”snabblästa”, tuggmotståndet finns i det som händer och drabbar de inblandade personerna. Den flyhänta stilen är fint fångad av Helena Hansson som översatt för Tranans räkning.

En merpart av karaktärerna är från olika afrikanska länder, som Nigeria och Zambia, ett flertal av dem är akademiker och har kommit till städer i Europa på stipendier eller fått arbete där. Några har sin bas i USA, dit många inte minst från Nigeria flyttat. De olika berättelserna visar på det vita Europas problematiska hållning gentemot människor med en annan hudfärg än den mjölbleka de flesta av oss har. Hur de drabbas av diverse fördomar och märkliga frågor, blir osynliggjorda eller på annat sätt nedvärderande bemötta.

Jag märker att jag ibland villar bort mig mellan dessa personer, resor, möten och öden.   Samtidigt har det kanske ingen större betydelse om jag blandar ihop karaktärerna och deras vägar. Men jag undrar om det blivit ännu starkare för mig om Habila hade koncentrerat sig på något färre trådar. Å andra sidan tror jag mig förstå att han vill skildra denna väldiga väv och massa. Det är trots allt endast några ytterst få människoöden vi får ta del av, dessvärre finns mångdubbel fler i en verklighet utanför bokpärmarna.

Jag-berättare och de i tredje person blandas, ibland växlar det i en och samma ”novell”. Det är Berlin som är den mest vanliga träffpunkten för de inblandade. Där träffas ett ”jag” och hans fru Gina som rest från USA. Hon arbetar med ett konstprojekt med att porträttera/måla ”migranter”, han är här mest berättaren. Han träffar på Mark och hans kompisar som lever ”alternativt” och har förskansat sig i en gammal kyrka, de är emot det mesta, demonstrerar och kastar sten på polisen. Men någon väntar också på att få uppehållstillstånd.

   Manu lever med dottern Rachida och arbetar som dörrvakt på en nattklubb. De kom ifrån den andra halvan av familjen när flyktbåten kapsejsade, de hade då bestämt att om det råkade hända skulle de söka sig till Berlin och vänta på den andre på söndagar vid Checkpoint Charlie. Så Manu går varje söndag i många timmar fram och tillbaka vid den gamla checkpointen för att i bästa möjliga fall få återse sin fru och son. Han och dottern lever nu med en kvinna de träffade i Grekland där han plockade jordgubbar

   ”´Rachida … Hon vet att hennes mamma aldrig kommer. Hon gör det för din skull.´

´Va?´

´Vet du … min man … han kommer inte heller. Han dog, han blev dödad rakt framför ögonen på mig.´

´Men du sa att han skulle komma, att du väntade på honom.´  Hon ljög för honom. Varför gjorde hon det? Men hon fortsatte, milt men ändå envist: ´Ibland säger vi saker för att inte bli galna. Din fru, hon dog, eller hur? Och pojken, och du ger dig själv skulden för det.´

´Sch. Sluta. Du vet ingenting om mig.´ ”

Portia åker från London till Basel för att träffa sin nu döde brors före detta fru och ”mördare”. Alldeles innan möter hon en man som åker med henne till Basel, denne man kommer hon flera år senare träffa igen och då inleda ett mer seriöst förhållande med.

  En liten detalj; Katharina, som är kvinnan som levt med och dödat Portias bror är schweiziska och när de träffas pratar de engelska. Katharina bryter lätt, vilket visas i texten. Men nästan ingen annan låter författaren bryta trots att de pratar både engelska och tyska, som alltså inte är deras modersmål.

Mannen som reser med Portia är jag-berättare i nästa kapitel. På väg hem från Basel möter han en man från Somalia som under resans gång berättar sin livshistoria. Och så följer ännu ett livsöde om hur han hemma i Mogadishu var affärsman och hade en liten butik, men de olika nödvändigheterna för honom och sönerna först till Jemen men när ruskigheterna tar över också där vidare till Turkiet, dit också frun och döttrarna anländer, men som i längden blir ohållbart att leva i för dem. De splittras igen och vidare via Bulgarien söker sig mannen till Tyskland för att få en möjlighet att genom den moderna läkekonsten kunna få sonens knäskada åtgärdad.

I flyktinglägret, på den italienska ön

”En bit bort satt en kvinna på den klapperstenstäckta marken och jämrade sig svagt medan hon gång på gång dunkade huvudet i stängslet. De vände sig inte om när Matteo och direktören närmade sig.

Vad gör de här? frågade han.

Direktören pekade på kvinnan och viskade: De säger att hon sitter här varje dag och lyssnar på rösterna från sina drunknade barn.”

Det blir trots allt en del trådar som följs upp, och vi får vara med några karaktärer i längre berättelsebågar. Mannen som reser med Portia till Basel och sedan sitter och lyssnar på den somaliske mannen på tåget tillbaka till Berlin råkar komma på fel tåg och hamna i Italien bland flyktingar, något som han alltså inte är. Han kan inte tala sig ur situationen och låses in i ett flyktingläger på en ö utanför Italien. Där tappar han totalt livsgnistan, hungerstrejkar och är nära att dö innan lägerdirektören räddar honom där ifrån. Senare kör mannen han bor hos honom i båt till det närliggande Tunisien där han hoppar av. Två år senare är han tillbaka i London, han har lyckats återfå kontakten med Portia och ska träffa henne. Deras fortsatta historia blir trots allt till något av ett lyckligt slut bland alla dessa tragedier.

▪ Stefan Hagberg

 Fotot: Helon Habila på bokmässan 2010. (beskuren) Fotograf: Bengt Oberger

bokomslag

Helon Habila
Resenärer
övers. Helena Hansson
Tranan 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: