[220207] Den svenske statsvetaren och migrationsforskaren Peo Hansens Migrationsmyten (Leopard förlag 2021) är ett stycke kritisk forskning av allra bästa märke. Mot bakgrund av högerpopulismens allt starkare vind i seglen under senare tid är Hansens bok en av de viktigaste och mest brännbara samhällsvetenskapliga texter som publicerats på länge.
Den politiska värdegrund som utgjorde basen för den välfärdsstatliga epok då den sociala tryggheten stärktes och de ekonomiska klyftorna minskade,har sedan decennier fått ge vika för en samhällsutveckling där den sociala ojämlikheten och otryggheten ökat. Denna utveckling har också lagt grunden för att en allt starkare främlingsfientlighet fått fäste i breda grupper.
För att vända denna utveckling framstår Hansens studie närmast som oumbärlig. Boken problematiserar inte orsakerna till förändringarna av det politiska landskapet. Utgångspunkten för Hansens projekt är en kritik av den allt igenom dominerande, klassiska nationalekonomins teorier om statens finanser som jämförbara med en familjs hushållsbudget. Genom att demontera föreställningen om sunda statsfinanser blottlägger Hansen de dimridåer som sedan lång tid beslöjat debatten om migrationen och dess kostnader.
EU har sedan lång tid signalerat att kontinenten står inför en demografisk katastrof. Den arbetsföra delen av befolkningen blir allt mindre. För att möta behovet av arbetskraft måste Europa släppa in miljontals lågt utbildade arbetskraftsmigranter. Dessa skall helst komma och gå som temporär och cirkulär arbetskraft utan rätt till välfärd och permanent boende. De skall inte göra några anspråk på medborgarskap utan arbeta och betala skatt. De blir ingen belastning för mottagarlandet. För flyktingar som beviljas inträde är situationen en annan, de har enligt FN’s flyktingkonvention vissa rättigheter och påkallar ett helt annat stöd från välfärden från dag ett. EU’s välkänt strama flyktingpolitik har sin rot i att flyktingstatus per definition är en belastning för statsfinanserna.
Att kostnaderna för flyktingmottagandet skulle vara en börda för välfärdsstaten och orsaka underskott i statens finanser har varit ett ständigt återkommande argument. Vad Hansen visar i sin bok är att denna förståelse inte stämmer överens med de faktiska förhållandena. Han hävdar att det är det omvända som gäller. Det finns ingen målkonflikt mellan välfärd och flyktingmigration hävdar Hansen. Tittar vi närmare på t.ex Tyskland och Sverige, två av de europeiska länder som tog emot störst antal flyktingar under 2015 så framträder detta med stor tydlighet.
Sverige tog 2015 emot 163 000 asylsökande. Detta innebar naturligtvis att de offentliga utgifterna ökade. Men Hansen menar att vi inte kan se dessa utgifter som att de spenderas och därmed är försvunna. Tvärtom statens utgifter kom att bidra till att öka efterfrågan och tillväxten i ekonomin, vilket i sin tur ökade skatteintäkterna och på så sätt skapades det trots flyktingkostnaderna ett överskott i statens finanser. Flyktingutgifterna var, menar Hansen och de ekonomer han refererar till, en orsak till att den tyska och svenska BNP-tillväxten 2015 och 2016 hamnade högt över EU-genomsnittet. 2016 blev ett av de bästa budgetåren någonsin för svenska kommuner.
Genom att på kommunal nivå borra i vad som hände i Sverige 2015 och 2016 avtäcker han myten om flyktingarna som ett hot mot välfärden. Hans exempel är Laxå. Denna kommun var tidigare Sveriges fattigaste, en avfolkningsbygd utan framtid och med stora skulder. Men kommunen bestämde sig för att ta emot stora grupper flyktingar och idag har Laxå befolkningstillväxt och är i princip skuldfri. De pengar som kommunen tog emot från staten för att möta flyktingsituationen användes produktivt och nya investeringar i skolor, äldreomsorg och näringslivsutveckling. Flyktingutgifterna kom såldes att ’boosta’ hela ekonomin. När statens spenderar försvinner inte pengarna, de hamnar som inkomster i icke-statliga verksamheter som utvecklar samhället.
För att hantera det som i den politiska debatten framställdes som en ”flyktingkris” släppte den svenska staten under 2015–2016 på den politik för ”sunda finanser” som gällt under lång tid. Man gav upp det finanspolitiska ramverk som står för nedskärningar och överskottsmål. Det som hände 2015 var att de reella behov som uppstod i landets kommuner i samband med flyktingsituationen möttes med insatser från staten. Men märk väl, detta gjordes utan att skatterna höjdes och utan att staten satte sig i skuld.
Kärnan i Peo Hansens resonemang är hämtad från det som går under beteckningen modern penningteori (Modern Monetary Theory MMT). Staten måste inte först tjäna in eller beskatta sina invånare för att spendera. Varje stat som har monopol på sin egen valuta kan, som USA’s riksbankschef Alan Greenspan uttryckte det ”i princip ge ut obegränsat med pengar som är en icke räntebärande fordran på staten”. Idag skapar bankerna pengar när de beviljar ett lån. Banken hämtar inte upp pengarna från sitt kassavalv, den har inte täckning för lånet i faktiska pengar. Den skapar ett konto och därmed skapas pengar elektroniskt genom den fordran som banken har på låntagaren.
På ett motsvarande sätt är det för den stat som har en egen valuta, den kan i princip skapa hur mycket pengar den vill menar MMT. Förutsättningen är att valutan inte är bunden till guld eller någon annan valuta. Tillgången på pengar i ett samhälle är utifrån denna teori relaterat till den styrande politikens ambitioner. Finns det behov och reella resurser i ett samhälle kan staten möta dessa och se till att tillhanda hålla de finansiella resurser som behövs. Det finns i det läget inget utrymme för att påstå att staten saknar pengar. En stat som den svenska kan plocka fram de finansiella resurserna som behövs för t.ex. infrastrukturella satsningar förutsatt att arbetskraft, råvaror och andra reella resurser finns till hands. Hansen menar att sunda statsfinanser är ett politiskt betingat regelverk som under decennier monterat ner välfärden genom att strama åt resurserna till skola, vård och omsorg.
Denna insikt i om hur pengar skapas i en ekonomi som den svenska blir än tydligare när vi tittar närmare på pandemikrisen. Den svenske riksbankschefen Stefan Yngve meddelade i april 2020 att hans bank är redo att göra det som krävs för att hålla ekonomin under armarna. ”Vårt jobb är att se till att svenska kronor inte tar slut. Vi kan tillhandahålla precis så mycket svenska kronor som det behövs”. De 500 miljarder som riksbanks chefen ställde till bankernas förfogande var räntefria och skulle enligt Yngves ses som ”gratispengar”.
Finansministern ville ändå få oss att tro att förutsättningen för riksbankens frikostighet var de gångna åren av sunda finanser då staten ’samlat i ladorna’. Men, menar Hansen, det finns inga ’lador’ och det var inte skattebetalarna som stod för flyktingutgifterna 2015.
Hansen pläderar för funktionella statsfinanser. Den nyliberala åtstramnings politiken är fixerad vid finansiella mål, utgifts- och intäktssidan måste i slutändan gå ihop. Men staten är inget hushåll, inget företag och inte heller tvingad till att verka under de ekonomiska realiteter som en kommun gör. Staten har kontroll över sin egen valuta och kan tillhandahålla de finansiella resurser som behövs för att utveckla samhället.
Hansens uppmaning är att vi skall släppa de ’sunda statsfinanserna’ till förmån för en expansiv, offentlig investeringspolitik som också kan lägga grunden för en inkluderande ’medborgarskapsregim’. Det finanspolitiska ramverket får oss att tro att ekonomins lagar tvingar politiken till åtstramningar och nedskärningar, men när ramverket pausas (som nu i pandemin) står det klart att politiken inte bara kan utan också bör styra ekonomin. Flyktingarna är, hävdar Hansen, en demografisk bonus. Mot denna bakgrund är det irriterande att EU-kommissionen gör allt för att försvåra för flyktingar att ta sin in i EU.
Hansen är inte nationalekonom och hans primära intresse är att visa på den moderna penningteorins användbarhet. Detta innebär att den diskussion och de invändningar som teorin mött faller utanför Hansens projekt. En invändning mot MMT rör synen på pengar och dessas relation till staten. I Flamman 8 maj 2021 intervjuas de marxistiska ekonomerna Kostas Lapavisas, verksam i London och Nicolas Aguila från Buenos Aires om deras förhållande till MMT.
Det är naturligtvis så att staten har stort inflytande över flödet av pengar. Men, menar de marxistiska ekonomerna, trots att riksbanken trycker pengarna är det inte där som pengarna uppstår. De menar att pengar uppstår på marknaden, som en konsekvens av varuutbytet. För MMT är pengarna fundamentet för samhället, för marxismen är pengarna sekundära. Det är inte pengar som skapar och bygger samhället. Pengar rymmer dimensioner av makt och mellanmänskliga relationer och har inte den ontologiska ställning för den sociala världen som MMT tycks hävda. Att avskaffa marknaden skulle göra det möjligt att avskaffa pengar.
Detta leder till andra frågor om relationen mellan den nationella och den globala nivån. Just förståelsen att det är skillnad på pengar och pengar leder till att MMT inte kan betraktas som en generaliserbar teori, menar Lapavitsas och Aguila. Idag är dollarn den form av pengar som dominerar världsmarknaden.
Om ett ’utvecklingsland’ i t ex Afrika endast kan möta sina behov genom att köpa de reella resurser som krävs på den globala marknaden måste man göra det i dollar. Landet blir då medvetet om att den egna valutan har en underordnad ställning i relation till dollarn. Den globala marknaden är hierarkisk och detta kommer till uttryck också i relationen mellan olika valutor. Så ett lands monetära suveränitet framstår som möjlig när vi talar om USA, EU eller Sverige. Om det finns en hierarki av pengar där dollarn befinner sig överst innebär det att den monetära suveräniteten försvagas ju längre ner i hierarkin man kommer. Varje land måste anpassa sig till dollarns överhöghet och föra sin penningpolitik efter den.
Kritiken till trots så är det inte så att Lapavisas och Aguila befinner sig i ”krig med MMT-ekonomer”, eller att de inte erkänner deras bidrag. Det befinner sig på samma planhalva i kritiken mot nedskärningarna av välfärdsstaten och många andra viktiga frågor, så MMT är inte att betrakta som motståndare trots att de grundläggande positionerna är teoretiskt inkompatibla.
