[220503] Poeten Pamela Jaskoviaks första novellsamling heter ”Kvinnor utan män” och består av elva texter som är smått absurdistiska beskrivningar i kortform av människor som möts under olika omständigheter. Med dråplig avväpnande humor instucket är det en fröjd att läsa dem. Och det går lekande lätt att ta sig fram i meningarna som flyter fjäderlätt och fint.
Jag har tidigare recenserat diktsamlingen ”Regnet och gräset” här i Alba, av Pamela Jaskoviak 2011. Och att det är en poet som skrivit denna prosasamling i novellform märks tydligt då varje ord känns som vägt på guldvåg. Synonymerna är dessutom rikligt strösslade. Det är uttrycksfullt.
Det handlar bl a om – i texten ”Stålbåt” där en ung poet är på utflykt i flickvännens nya båt – en ofattbar tragisk hemlighet och en mycket banal. De hade inte varit ihop mer än ett par månader och legat med varandra kanske fyra gånger. Men flickvännen insisterar på att han ska berätta om sin hemlighet för henne. Han säger att han inte har någon hemlighet. Hon säger ”Det har du visst. Det har alla.” Han funderar, hon säger sedan något väldigt hemskt. Han mår fruktansvärt illa av att få höra vad hon säger. Och hans egen hemlighet som kommer ur honom till slut gör att man skrattar åt det skeva i jämförelse.
I ”Floristen” säger huvudpersonen Annika till Ivo när han frågar varför hon vill göra slut: ”En kvinna som köper blommor till sig själv. Det är för sorgligt.”
En enda gång köpte han blommor till henne. På hennes födelsedag trots att det första hon sagt honom när han frågade vad hon ville ha mest, när de träffades, att det var blommor.
Hon väljer sedan att leva ensam vid trettiosex års ålder, och vill inte vara barnlös. Så hon scrollade på nätet efter en far till eventuella barn, men tröttnade på att läsa männens skryt om sig själva som attraktiva, intelligenta, kramiga och med glimten i ögat. Hon bestämde sig för en annan linje, skrev: ”Jag har små bröst, tunt hår och hatar att städa. Röker och har en hund som fäller. Sexuellt gillar jag att förhålla mig passiv. Söker män mellan trettio och femtio.”
Hon fick inte alls många napp längre.
Dessutom jobbar hon som begravningsentreprenör så novellen slutar i betungande allvar.
I ”Postmannen” handlar det om den kvinnliga huvudpersonen som blir kär i brevbäraren och ligger med honom när han kommer med post allt medan hennes man jobbar i ateljén i källaren. Hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, har tre barn, får nej till fortsatt sjukskrivning och nej till stipendieansökan. Novellen slutar på ett oväntat sätt men den är fyndig och läsvärd.
En författare med skrivkramp befinner sig på Lido Beach i Florida för att fira sin femtioårsdag ensam och ett åldrande syskonpar som alltid bott ihop dras in i ett triangeldrama.
Bokens titel ”Kvinnor utan män” bör nog tolkas mer på det själsliga djupet än köttsligt existentiellt, kan jag tänka mig att författaren menar. Jag har i alla fall haft både roligt och vemodigt och blivit överraskad vid läsningen. Välskrivet är det.
