[220617] När medierna diskuterar ungdomsprotester är det oftast 1960-talet och framför allt de omvälvande händelserna 1968 som står i fokus. Många av Nordamerikas och Europas metropoler skakades detta år av politiska protester. Den gången var det välfärdsstatens unga som vände sig mot konsumtionssamhället, imperialismen och globala orättvisor.
1968 kan med utgångspunkt i dessa händelser ses som kulmen på efterkrigstidens högkonjunktur. Med 1970-talets ekonomiska kris tvingade välfärdsstaten på reträtt och med den växte kritiken av nedskärningspolitik och nyfattigdom. Fram trädde andra grupper av unga som inte tvekade att visa sitt missnöje. 1980-talet såg sedan framväxten av BZ-rörelsen, en europeisk husockupationsrörelse som protesterade mot en stadsutveckling som gav utrymme åt kommers och lyxiga lägenheter vilket fick till konsekvens att de unga och resurssvaga trängdes bort från innerstäderna.
I länder som Tyskland, Danmark och Holland fick denna rörelse ett starkt fäste i breda ungdomsgrupper. 1981 skakas Brixton i London och en rad andra stora städer i England av kravaller som krävde flera dödsoffer (Gilroy, 1987; Mohdin, 2021). Två år senare, 1983, är det Lyons unga immigranter som möter polisen i våldsamma gatubataljer. Under 1980- och 90-talen förekom sedan regelbundna konfrontationer mellan polis och ungdom med immigrantbakgrund runt om i Storbritannien och Frankrike.
Det kan hävdas att det med Brixton 1981 och Lyon 1983 inleddes en ny era av ungdomsproteseter vilka hämtar sin energi ur den fattigdom, segregation och det hårdnande polisvåld som växte fram med nyliberalismens nedmontering av välfärdsstaten (Lash, 1994; Harvey, 2005; Wacquant, 2009). 2005 är Paris immigrantdominerade förorter skådeplatsen för de mest våldsamma konfrontationerna mellan polis och ungdom som utspelat sig i den franska huvudstaden sedan 1968 (Dikeç, 2007). 2011 är det London som brinner (Briggs, 2012).
Läs hela texten i spalten till höger.
