[220914] Konsten att få teatern att äta sig in i verkligheten på ett adekvatare sätt än filmmediet är vad regissören, dramatikern, teaterchefen Mattias Andersson utvecklat till något av en egen genre.
Hans senaste verk, Nordic Crime, om förövare och offer, har ersatt våldsamma bilder med något av en filosofisk värdegrund.
Dramatens lilla scen är riggad som ett tämligen sterilt kontorslandskap, närmare bestämt vid en polisstation. Utspridda på golvet noteras ett antal gula numrerade lappar som för att markera utredningsrelaterade positioneringar. Ett uppstoppat ungt rådjur i rummet bidrar till en lätt surrealistisk betoning av det scenografiska landskapet, som i vanlig ordning, när det gäller Mattias Anderssons verk, är signerat Ulla Kassius.
Mattias Andersson har som sagt berikat 2000-talets scenkonst med att utveckla en egen genre, där han likt ett forskningsprojekt tagit tempen på samtidens mentala tillstånd. Den här gången har han riktat in sig på den fysiska brottsligheten, om förövare och offer. Tar på visst sätt vid där han en gång tog upp samma tema men genom att bearbeta och uppdatera Fjodor Dostojevskis odödliga roman Brott och straff och med det skapade sitt verkliga mästerverk. Manuset till Nordic Crime bygger till stor del på aktuellt autentiskt brottsmålsmaterial som Andersson bearbetat och anonymiserat med hjälp av en forskare i straffrätt, Dennis Martinsson.
Mitt i rummet sitter inledningsvis skådespelaren Jacob Eklund och stirrar förhäxat in i en dator. Kollegor passerar och låter publiken förstå hans besatthet genom kommentarer som: ”Å fy fan. Vad är det för en sjuk djävul som gör sånt”. Det tycks handla om bilder från ett styckmord av en människa. Eller kan det möjligen vara ett djur?
Sex av Dramatens välkända skådespelare agerar poliser i eller utan uniform med en obligatorisk kaffemugg inom räckhåll. Ett par av dem har också namn efter roller de haft som poliser eller kriminalare i kända TV-serier, (som jag dock inte är särskilt förtrogen med).
För att förtydliga formen av metateater får vi också se ryggen av några ungdomar i en soffa som följer händelseförloppet i rummet på en TV-skärm.
Skådespelaren Lena Endre har rollen som chef för polisgruppen och avgör dagens schema, som går ut på att högläsa protokoll från beskrivningar av tre anmälda autentiska brottsfall under utredning, samtliga dock anonymiserade så att de inte ska kunna härledas till person, tid eller plats.
Fallen gäller i tur och ordning rån och misshandel av en 14-årig pojke av fyra äldre pojkar, sanslöst grov hustrumisshandel samt en 6-årig pojke som utsatts för grym systematisk bestraffning av sin mamma som dock skyller ifrån sig på en manlig ”vän”, varpå den klassiska frågan uppstår vem man ska tro på.
Protokollen är så detaljerade att man som publik kan skapa sina egna plågsamma bilder av det som läses upp med neural röst. Ett och annat förhör med de brottsmisstänkta gestaltas med hjälp av skådespelare som byter roll. Allt är välgjort, välregisserat och välspelat med något av en metafysisk upplösning som ger näring till ett fortsatt resonemang vad gäller vägen till försoning. Där slutes cirkeln från Dostojevskij.
