[221122] Det handlar om klass, om stad kontra landsbygd, om gamla könsroller och traditioner, och framförallt om alla de underlägsenhetskänslor dessa olika perspektiv kan ge upphov till. Underlägsenhetskänslorna tillhör de nya Nobelpristagarens far och finns beskrivna i hennes korta roman Min far (i original 1983), i översättning av Katja Waldén.
Det har varit något av en Annie Ernaux-vurm på senare år, och då inte enbart på grund av Norstedts utgivning av ett antal titlar. Hon har även fått en del andra priser och uppmärksamheter, så jag har läst och hört en del om författaren innan Nobelpris-kommittén bestämde sig. Exempelvis hade Babel veckan innan tillkännagivandet ett inslag från hemmet utanför Paris. Jag har dock inget läst av henne förut.
När Annie Ernaux ville börja skriva om sina föräldrar, om sin egen barndom och sitt ursprung kände hon intuitivt att hon var tvungen att använda ett språk, en stil och form som inte förminskade dem. Ernaux skriver sålunda en rak och enkel och helt konstlös prosa. Hon anpassar språket till något som kunde förknippas med föräldrarnas verklighet, inte skriva över huvudet på dem. För fadern var språket enbart något praktiskt, han förstod inget poetiskt eller någon ironi
”Sedan någon tid tillbaka vet jag att romanen är omöjlig. För att redovisa ett liv som varit underställt nöden och nödvändigheten har jag inte rätt att sätta det konstnärliga i främsta rummet och inte heller försöka göra något ’spännande’ eller ’gripande’. Jag skall samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktigaste händelserna i hans liv, alla de objektiva tecken på ett liv som jag också delat.”
Fadern liksom hans far före honom arbetade till en början som stallpojke hos traktens storbönder, mjölkade, mockade och gjorde allt det som hör till lantgårdens dagliga sysslor. Vid något tillfälle fick han ingivelsen av att han ville försöka tjäna mer pengar men utan att behöva arbeta så hårt fysiskt. Han hamnade på diverse fabriker, den första ett repslageri där han också träffade den blivande frun och Annie Ernaux mor. Ännu några år senare ville paret ta ytterligare ett steg från ”arbetarlivet” och öppnade ett kombinerat café och livsmedelsbutik.
Han blir inkallad under Första världskriget, familjen bodde för övrigt i ett av de mest bombade områdena, i Normandie, vid Seines utlopp i närheten av Le Havre. De flyttade senare därifrån på grund av dotterns hälsoproblem.
Genom att berätta om faderns (och familjens) liv och person tecknar Ernaux även en mer generell bild av samhället och den tid vi befinner oss i. Subjektivt och objektivt på en gång.
Jag är väl bevandrad i den kultur författaren växte upp i, en arbetarklasskultur där föräldrarnas rädsla för att vara och göra ”fel” i andras ögon var starkt styrande hur man skulle prata och bete sig. Jag ser det som en slags hederskultur; man fick absolut inte skämma ut familjen/föräldrarna och det gällde att alltid vara på ett sätt så andra inget hade att reagera på. Hel och ren och artig gentemot dem man mötte, inte ta plats, synas eller höras. Samtidigt skulle man gärna vara duktig, men utan att visa upp denna duktighet, hur det nu skulle gå till. Jag tänker på några rader i John Lennons Working Class Hero
”They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you’re clever and they despise
a fool
Till you’re så fuckin’ crazy you can’t follow their
rules”
Denna ständiga rädsla att vara och göra och säga fel var naturligtvis gravt hämmande för fadern, han hade alltid en mindervärdeskänsla i kroppen och den bestämde det mesta han sa eller hur han betedde sig. När dottern började lämna arbetarklassens både intellektuellt och fysiskt blev han märkligt nog inte avundsjuk som man kunde föreställa sig, utan istället stolt och glad över att hon blivit ”bättre” än honom. Nöjd över att dottern nu ”tillhörde den värld som föraktat honom.”
Han hade fullt sjå med att inför andra försöka förklara vad hans dotter höll på med. Varför hon inte arbetade och drog in pengar till hushållet som andra flickor i hennes ålder, eller vad litteraturstudierna skulle vara bra för. Studier var för honom självklart något man måste koppla till ett yrke/arbete. Han var också rädd att andra skulle se dem som ”rika” när de hade råd med en dotter som studerade på annan ort, när hon i själva verket hade fått ett statligt stipendium. För rika var de knappast. Deras verk-samhet gick ibland bara runt ekonomiskt, de fick bland annat känna på konkurrensen från andra affärsidkare och från ”stormarknader” och liknande som tog kunder från dem. I perioder tog han arbete bland annat på ett båtvarv, då skötte frun/modern rö-relsen därhemma ensam.
Jag har heller inga problem att känna igen mig i de himmelsvida gap som öppnar sig när man som barn till arbetarföräldrar börjar vidga sina intellektuella och kulturella ramar. Skillnader i tankevärldar och intressen ökade främlingskapet och förintade för gott det mesta man hade gemensamt. Så också för Annie Ernaux ”Jag skriver kanske för att vi inte längre hade något att säga varandra.”
Rädsla föder skam och det handlar mycket om skam och att försöka parera den
”Ett annat skammens minne: hos notarien skulle han skriva ´läst och godkänt´ och då han inte visste hur det stavades försökte han med ´godtjänt´. Skamsen över, besatt av detta misstag på hemvägen. Ovärdighetens skugga.”
Jag frågar mig om det trots det medvetna stil- och formvalet emellanåt blir alltför motståndslöst för min del, eller för ospännande att läsa rent litterärt? I att ”redovisa” mer än att gestalta. Och jag blir nyfiken på om jag kommer ta mig an flera berättelser av Annie Ernaux. Jag vet ärligt talat inte. Samtidigt är det ändå intressant att läsa, jag har inte tråkigt. Det korta omfånget kanske bidrar till det, cirka nittio sidor flyter fint och lätt. Och fadern framträder som en tydlig karaktär i enlighet med författarens intentioner.
