[230613] Ibland sammanfaller tendenser utan yttre anledning. Föreställningen Deep Fried State och Wes Andersons Astroid City sammanbinds av tematiker med stora pretentioner som snabbt säckar ihop, tillsammans med publiken.
I den förra gör teamet allt, inte minst scenografiskt, för att skapa en laddad politisk känsla av nuet i en kvinnas energiska agitation och berättelse om sig själv. Men den tär på åskådaren genom att skådespelaren inte förmår nyansera sina uttryck utan håller dem på en konstant maxnivå så att man till sist måste slå dövörat till.
Hennes fortgående upprördhet urholkar lyssnarens engagemang och till slut är man rätt och slätt bara uttråkad. Det är som om man fullständigt missat den viktiga poängen, att utan att skapa nyfikenhet genom vissa osäkerhetsmoment vinner man heller ingen uppmärksamhet värd att stå efter.
Men det fanns kanske ingenting att vara riktigt nyfiken på? En dag efter föreställningen minns jag ingenting av den. Tid för eftertanke, med andra ord.
Även Wes Andersons Asteroid City rör sig i något av ett inre ökenlandskap placerat i ett verkligt (eller kanske skapat) sådant när han låter sina figurer föra en svårbegriplig maktkamp om ett ingenting med varken början eller slut – intressant av den enkla anledningen att en meteorit en gång råkade landa där i ödemarken, som i ett huj blev en ’plats’, ett museilandskap med all rekvisita värd namnet i ett alldeles, alldeles vanligt medelklassamerika. Länge till glädje för såväl gammal som ung. Men nu kan inte ens den envisaste alien som stapplar ned från en himmelsk farkost fånga intresset. Alla medverkande krumbuktar förgäves, publiken somnar.
Varje Anderson-film är ett bildkonstverk av äventyrliga färgspel och påfund men den här gången är allt glömt nästan innan det hunnit börja. En film man med gott samvete kan hoppa över, med andra ord.
