[231008] ”En morgon är jag ensam i huset
Jag märker det genast
Det är något i luften och ljuset”
Barnets absoluta ensamhet. Utsattheten. En pappa som styr och bestämmer barnets värld och gränser, hur skulle det kunna vara på annat sätt? Mamman/kvinnan verkar inte vara närvarande, rimligen är de skilda. Vid ett tillfälle står barnet vid fönstret och väntar, hen håller i det kalla elementet. Av berget ser hen nästan ingenting, ritar det istället. Barnet står ofta vid fönstret. En kväll ser hen sin pappa gå ut på fältet, han ställer sig och vrålar
”När det är nästan mörkt går han tillbaka mot huset
axlarna hänger framför honom
som ett tält”
När barnet står vid fönstret och väntar på en moder som antagligen inte dyker upp tänker jag på Ingvild H. Rishøj som jag just läst (och recenserat här på Alba). Hon har ofta med liknande scener med barn som väntar och längtar efter någon som nog inte dyker upp, inte sällan en mamma.
Diktsamlingen, Det gudomliga tillståndet, bygger på en tavla av Henri Michaux; en far, ett barn, solen, och någonting i bilden som saknas, ett tomrum, där den debuterande poeten Ylva Gripfelt tycks förnimma den frånvarande modern.
Gripfelt är född 1985, bor i Malmö och har gått Författarskolan i Lund. Hon har även drivit tidskriften Kritiker, är kulturskribent och undervisar i essäistiskt- och skönlitterärt skrivande. Hon debuterar på Ellerströms med en gravt avskalad poesi, få dikter är mer än några enstaka rader. Och titeln är ironisk va? För här verkar inte särskilt mycket vara just gudomligt.
Är det en flicka eller pojke som är berättarjaget, och i vilken ålder? Spelar det någon roll? Spelar ingen roll. Det är barn mot en vuxenvärld de inte förstår eller har någon vidare makt över.
Det förekommer knappt någon kommunikation mellan pappan och barnet, åtminstone inte en verbal sådan. Man förstår att han sörjer eller mår dåligt över skilsmässan eller ensamheten, eller kanske också han saknar och längtar efter kvinnan/barnets mor. Det finns en katt utan namn, benämns bara ”katten”, men nästan inga andra människor.
En morbror ska komma och hälsa på. De städar och lagar mat, men kommer han? En kväll är det främmande människor i köket med pappan, han ser glad ut och får de andra att skratta ”hans ansikte är förändrat”.
Gripfelt använder stundvis dubbla radavstånd. Är det för att vidga tiden, för att ge ett andrum i barnets klaustrofobiska tillvaro? Eller för att ge ytterligare tyngd åt orden?
Pappan säger att han ska lyssna på något och sätter på en skiva, hon hör nålen skrapa mot vinylen, en gitarr och en röst
”Genom väggen spelar sången
känner mig mycket ensam
mycket rädd”
Vad är det för sång? Har den koppling till faderns tidigare liv, till modern? Varför blir hon rädd? Det finns flera sådana ”scener” som vibrerar av barnets sårbarhet.
Eller dessa rysande rader
”När det fortfarande är natt vaknar jag som
blåmärken under huden och jag måste
skynda mig ur sängen”
Varför då, och vart ska hon ta vägen?
