Ur en uppgiven ensamhet

[231101] Ung och vilsen med skilda föräldrar, fadern är från Ghana och modern från Sverige. Han hjälper pappan i hans flyttfirma i Malmö, men bor även i Köpenhamn där han timjobbar på ett kafé och hyr ut sig till äldre damer.

Det är en dyster skildring, ingen verkar må särskilt bra eller vara nöjd med sitt liv. Fadern tar flyttjobb och kör taxi, men saknar körkort. Han är fast i att hjälpa andra, om han verkligen vill det eller om han inte kan (med) att säga nej får jag ingen klarhet i. Sonen vimsar mellan städerna, där träffar han afrikaner som också hankar sig fram i tillvaron, horor och langare och det blir en del kokain, eller ladd som man säger numera.

Ensamheten grinar honom i ansiktet; inga vänner eller tjejer, mest tillfälliga möten med afrikaner han drar en lina med, och kvinnorna då. Ibland känns det som att han har ett mer riktigt förhållande med någon av dem, men han måste träffa dem några gånger för att övertyga om att han är något att satsa på. Flera av kvinnorna verkar dock ofta inte tycka att det är så. Det blir en eller två träffar och sedan inget mer. Det som lockar dem är hans svarta kropp/hud, men under den solfattiga vintern bleknar den och han får svårt att konkurrera med dem som är mörkare. Eller också är han inte tillräckligt välutrustad för att göra kvinnorna ”galna”. En del ber om foto på hans kön, att de sedan inte hör av sig kan vara ett tecken på det.

Det ovanliga i att det är kvinnor som ”köper” sig en stund, men många verkar tro eller hoppas på att den unge mannen vill leka en stund och därför inte vill ha betalt. Han kanske behöver bekräftelse, när det egentligen är hans jobb att ge dem det.

Har han hamnat i det ”mellanförskap” många i dag pratar om, när man känner sig mitt emellan olika sammanhang, och inte hemma i något.

Bland annat är bokens jag ju en mix mellan en vit kvinna och en svart man, en härfödd och en invandrad, på så vis är han ju delvis en andra generationens invandrare själv. Men han är även en som är tvungen att hantera den moderna arbetsfilosofin; gigjobben där man anställs vid behov och gärna korta stunder för att ingen ska behöva ha fast personal, där flexibilitet är ledordet.

Stundvis undrar jag varför Ahlqvist berättar det han berättar, scener av grå vardaglighet som inte säger så mycket. Eller om när han får lyssna på långa haranger från de kvinnor han träffar, om deras privatliv. Han stänger efterhand öronen, och det är så det känns. Om det inte är så att deras tomma liv är en del av det tomma liv romanen vill skildra, men det blir inte alltid så spännande att läsa.

Han tycks vara närmast uppgiven i sin ensamhet och intiga tillvaro, och tonen i Ahlqvists prosa tangerar den känslan. I början läste jag alltså det närmast som en oengagerad ton/stil, men förstod efterhand att den var en medveten gestaltning. Och då händer ju något med texten.

Vi är med när han umgås med fadern, men det är vanligen stelt och tyst mellan dem. Han flyttade från modern från längre norr ut i Sverige till Malmö, när de inte stod ut med varandra längre. Han verkar dock, som sagt, inte ha det så smidigt med pappan heller.

Deras skeva relation känns ärlig men sorgsen, och den verkar inte bli bättre eller överhuvudtaget förändras. Han frågar sig varför han ska ställa upp och hjälpa till när pappan inte gjort mycket för honom, båda verkar nästan som autistiska i varandras närhet. Men han resonerar åtminstone om det för sig själv.

Karl Kofi Ahlqvist är född 1992 och uppvuxen på Gotland, bor nu i Malmö där han arbetar med ”hemlösa”. Har gått Författerskolan i Köpenhamn. Ingen ro om natten är hans romandebut.

▪ Stefan Hagberg

Bilden: Karl Kofi Ahlqvist. Foto: Hans Carlsson

bokomslag

Karl Kofi Ahlqvist
Ingen ro om natten 
Nirstedt/litteratur 2023

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: