[231217] Skratta och/eller förtvivla är frågan inför Göteborgsoperans senaste uppsättning av Mozarts Don Giovanni. Denna exposé över mänsklig förmåga att dupera och låta sig duperas blir i denna nutida kostymering något av en sängkammarfars, förädlad av Mozarts musikaliska skrud i lyhört utförande av operans fenomenala orkester och ett antal suveräna sångare. Intressantast på scenen är Markus Schwartz i rollen som förförarens betjänt Laporello, som med välnyanserad basbaryton är den som håller i skrattspegeln och stundom får det riktigt hett om öronen.
Att rollen som don Giovanni inte görs av tenorer och dessutom inte har begåvats med någon stor bravuraria, markerar att det inte är en älskarroll utan snarare rollen av en bedragare, något som vidare accentueras genom den kritstrecksrandiga kostymen.
Palle Knudsen (baryton) gör rollen med nonchalant förförarteknik, kanske tänkt att associera till metoo-debatten. Tenor respektive basbaryton är däremot de två fästmännen, don Ottavio (Vassilis Kavayas) och Masetto (Kristian Lindroos) vars kvinnor, donna Anna (Ida Falk Winland) och Zerlina (Mia Karlsson), båda sopraner, don Giovanni fräckt förför med frestande löften. Dessutom tar han livet av donna Annas pappa kommendören. Tredje kvinnan i dramat, donna Elvira, har en kraftfull uttolkare i Katarina Karnéus, som med sin fylliga mezzo lite komiskt kontrasterar i sin präktiga klädsel mot de två lättförförda kvinnornas utmanande klänningar. Elvira kommer nämligen för att hämnas Giovannis svek och varna sina efterföljare. Samtidigt pågår jakten efter den som mördat kommendören. Hellre än att krypa till korset och be om förlåtelse går Giovanni till slut in i skärseldens flammande lågor. En scen som är lite svårare att ta till sig i en så nutida iscensättning men som definitivt förtar den komiska laddningen.
Idén att förlägga handlingen till ett anonymt hotell är jättebra. Hur tanken uppstod avslöjar regissören John Fulljames i det (som vanligt) informativa programhäftet. Må det bestå i dessa spartider! Uppsättningen görs ju i samarbete med Det Kongelige Teater i Köpenhamn och Greklands nationalopera i Aten. Vid ett besök i Aten i samband med projektet visade det sig att ett mord just begåtts i just det hotellrum som Fulljames var bokad på. Det impulsiva mordet på kommendören sker ju väldigt snart in i handlingen och avslöjar denne ädlings känslokyla och bristande empati som en i raden av libertiner som figurerat i litteraturen.
Kylig är också scenografin med sin rad av enhetliga dörrar till hotellrum, som det springs ut och in i och snabbt blir sanerade från alla spår från gamla till nya gäster av snabbfotade städare. Också andra delar av hotellet iscensätts med till synes lätt hand, en exteriör, en bar, en lobby och lokal för diverse utflippade fester. Det är en samtidigt både komisk och sorglig uppvisning i mänskligt beteende, mot slutet expanderad till ett veritabelt fyrverkeri av härligt blandade röster. Skickligt konstruerat, snyggt framfört, känslomässigt kyligt.
Efter helgerna kommer den andra besättningen sångare ta över merparten av solistrollerna. Mest bara Markus Schwartz förblir i den roll som nog Mozart gillade mest, den som den sluga betjänten Laporello.
