När livet tonar ut

Lisa Ridzén fotograf: Gabriel Liljevall

[240221] Bo är åttinio. Han bor ensam med sin hund Sixten, frun har sedan tre år varit på ett demensboende och relationen med sonen Hans knorrar en del som den egentligen alltid gjort. Men mot slutet av sitt liv börjar han känna att han vill reda ut den relationen, få till någon form av försoning.

”Jag har börjat undra varför det blev som det blev. Funderat på mor och på gubben på ett sätt jag tidigare inte gjort. Men mest funderar jag på Hans, vill inte att det ska bli med oss som det blev mellan mig och gubben.”

Men när Hans tycker att fadern inte längre kan ta hand om hunden på bästa sätt, exempelvis gå längre sträckor med den, vill han ta den ifrån honom. Visst är han medveten om att kroppen blir allt skraltigare, och att han inte kan eller orkar göra allting som förr. Men Sixten är ju det viktigaste i livet, finns ständigt vid hans sida, ligger bredvid honom i sängen, sitter vid fötterna vid köksbordet. Så istället för försoning är det närmast ett krigstillstånd mellan dem. Och sedan springer hemtjänsten där fyra gånger om dagen, ständigt nya vikarier och ”satmaran” Eva-Lena, tack och lov även favoriten Ingrid. Ja, det är inte alltid varken så lätt eller roligt att bli gammal. När både kropp och knopp börjar svika, vem är och blir man då?

Lisa Ridzén är doktorand i sociologi, hon forskar om manlighet och känslor på den norrländska landsbygden. Ridzén bor själv i en by utanför Östersund och har nu debuterat med romanen Tranorna flyger söderut, där hon verkligen fått användning av sina studier, och egna erfarenheter från hemtjänsten. Och hon har använt dem på ett alldeles förträffligt sätt, skrivit en varm och berörande berättelse om ålderdomens olika vedermödor. Därtill skapat ett komplext porträtt av Bo, romanens huvudperson.

Ensamheten är ett viktigt tema när man kommer upp i den åldern, ju äldre man blir desto fler av ens vänner och bekanta dör ifrån en. Bo träffar dem inom hemtjänsten, sonen ibland, och den ende riktige vännen som finns kvar, Ture, som han träffade för många år sedan på sågverket där de båda arbetade. Ture var en ”överordnad”, men som gärna umgicks med arbetarna och kom att bli personlig vän. De bor en bit ifrån varandra, så det är mest telefonledes de har kontakt numera. Förr var det mer med fisket, i stugan där vid vattnet. Ofta var Hans med också, så även han har haft en viktig relation med Ture.

Vi är med inifrån Bos tankar och känslor, ofta pratar han till frun Fredrika i den text vi läser. Pratar om sådant som hänt, och vi får vara med i deras historia och även längre bakåt i tiden när han själv var barn och hade problem med sin far, gubben som han kallar honom. Det tydliga sociologiska- och psykologiska arvet, när han beter sig ungefär likadant mot sin son som han själv hade det jobbigt med som barn, trots att han inte vill.

Lisa Ridzén glider smidigt genom tid och rum när Bo minns episoder och resonerar om dem med frun. Fram träder en bild av en något fyrkantig man med en betydligt mera lyhörd och förstående kvinna vid sin sida, en kanske inte så ovanlig bild av par från ”den äldre generationen”. Men han blir alltmer öppen och självrannsakande, erkänner sina tillkortakommanden, om att han nog inte borde gjort si eller sagt så. Och att frun oftast hade rätt när hon någon gång sa ifrån och inte var solidarisk med honom som han tyckte att hon borde vara, utan istället tog sonens parti  ”´ Du kan pröva att inte gorma så mycket själv´sa du efter en stund och ställde fram en bit sockerkaka från gårdagen. ´Så kanske han blir mindre odräglig.´”

Bo kan vara ganska hård och ”gammaldags manlig”, men har samtidigt flera mjukare sidor. En är att han sparat Fredrikas sjal i en burk, den tar han ibland fram, öppnar och super in doften av frun. Han klarade heller inte av att skjuta och döda när han är med på jakten. Och han har ofta en varm ton när han tänker på sonen och vad han vill säga honom. Men nästan alltid kommer diverse känslor i vägen och det blir inte sagt. Och samtalen dem emellan flyter sällan på som de gör med vännen Ture.

Ridzén använder ett mjukt språk och skriver avslappnat i vardaglig ton som är behagligt att läsa. Nutid övergår smidigt i dåtid i samma mening, då vi får vara med Bo i barndomen och senare i arbete och familj. Allt känns realistiskt och trovärdigt, i ton och detaljer. Enstaka norrländska ord utsägs i texten, som ”perer” eller ”permos”, och att man överlag säger han istället för honom. Det är delvis en arbetarskildring av äldre snitt, man tänker Ivar Lo eller Eyvind Johnson.

Romanen visar också på Hemtjänstens väldiga vikt för en stor grupp människor. För många är det den enda mänskliga kontakten under dagen. Det är ju bland annat därför det här med NPM är så absolut absurt i kontakten med och vården av människor, som Jonna Bornemark övertygande och förtjänstfullt visade i sin bok Det omätbaras renässans för några år sedan.

Hela tillvaron blir till en kamp om självständighet och självrespekt, om att få bestämma över sitt eget liv. Ofta blir han behandlad som ett stort barn som inte vet sitt eget bästa …  och det blir svårt att inte tänka på sin egen ålderdom och hur den kommer gestalta sig. På det viset är det en vemodig berättelse.

Samtidigt försöker Bo ofta behålla någon form av optimism i sina tankar, han tror/hoppas i det längsta att han får behålla hunden eller att någon ska ångra sitt beslut om det ena eller andra.

”Efter klicket från dörren som stängs spetsar tystnaden sina klor i mig. Tårarna rinner ikapp med snoret och fastnar i skägget. För ett tag känns det som att jag ska kvävas. Jag kippar efter andan trots att jag allra helst vill sluta andas.”

Det är som att han ger upp efter att Sixten försvunnit, han sover mer, vägrar äta och duscha. En dag får han inte tag på Ture i telefon. Hans hjälper honom att få reda på att vännen ligger på sjukhus. Inte långt därefter dör Ture, och Bo blir ännu mera ensam utan varken vän eller hund kvar.

Han blir mot slutet alltmer trött och dåsig, verkar ha stängt av det mesta

”Sakta ebbar hennes röst ut och du strosar fram bland blommorna på andra sidan landsvägen. Försvinner in och ut ur mitt synfält i en kropp som spänner över hela ditt liv. Du går genom skuggorna från tallarna och ändrar skepnad gång på gång. Du kommer som ung, som gravid, som förvirrad.”

Det blir en vacker avslutning på romanen och på Bos liv. Han smälter långsamt bort och går in i den eviga dimman med bilderna av frun på näthinnan. Och med Sixten ditlånad vid sin sida i sängen

”Det är mörkt och jag ser ingenting. Men lukten av Sixtens päls letar sig in och något flyttas inom mig. Riktas om. Hans fuktiga nos letar sig in under min hand och han trycker sig emot min kropp. Allt blir kristallkart.

Ett fönster öppnas och jag hör hur tranorna samlas för att flyga söderut.”

 

▪ Stefan Hagberg

Bilden: Lisa Ridzén. Fotograf: Gabriel Liljevall (bilden beskuren)

bokomslag
Tranorna flyger söder ut

Lisa Ridzén
Tranorna flyger söder ut
Forum 2024

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: