[240317] Fler kameror på utsatta områden, visitationszoner, ja, hjälper det, får det oss att känna oss tryggare? I Trollhättan har polisen installerat 34 kameror på riskområdet Kronogården, Lextorp, Sylte. Kamerorna fångar in 120 vinklar. Jag tror att kamerorna minskar brottsligheten i detta riskområde. Borde avskräcka åtminstone en del kriminella att verka här. Visitationszoner är jag mer tveksam till. Vi har ju redan lagar, som tillåter polisen att visitera misstänkta personer.
Jag tycker att visiteringen är ett integritetsintrång, om man inte har särskilda skäl att visitera någon. Tyvärr är risken stor att polisen då kan ägna sig åt diskriminerande etnisk profilering. Och varför ska det finnas visiteringszoner? Borde inte lagarna vara desamma för hela i Sverige?
Innan jul kom en rapport från polisen. Detta uppmärksammades i TTELA:
De områden i TTELA:s upptagningsområde som är med på listan är Kronogården, Lextorp och Sylte, som på polisens lista räknas de som ett och samma område. Polisens bedömning av alla områden på listan sträcker sig från perioden maj 2021 till mars 2023.
– Skjutningar får stor uppmärksamhet i den allmänna debatten, men lägesbilden fångar upp fler parametrar än skjutvapenvåld som bidrar till utsattheten. Det ger oss en fördjupad bild att utgå från när vi sätter in åtgärder, säger Charlotta Höglund, chef för underrättelseenheten vid Noa i pressmeddelande på polisens hemsida.
Polisen delar in riskområdena i tre kategorier: Utsatta områden, riskområden och särskilt utsatta områden, där den tredje är allvarligast. Kronogården/Lextorp/Sylte hamnar i kategori två och ses som ett riskområde. Polisen skriver dock att området ”visar en positiv utvecklingstrend när det gäller utsatthet för kriminell påverkan, dock utan att kategorin ändrats”.
Vad bra vi haft det de sista månaderna av 2023 och under januari och februari 2024. Nog för att knarkhandeln fortsatt, det har jag sett på stan utanför vårt gamla köpcenter Oden på Kungsgatan. Satt på Max och åt hamburgare i godan ro. Utanför fönstret ser jag hur pengar bytts mot piller, mitt på blanka dan. Vännen som bor på Hjortmossen, ett bostadsområde som gränsar till centrum av Trollhättan, berättar att det sker knarkförsäljning under hennes grannes fönster. Man kan ju fråga sig också vilka det är som köper knarket. Det lär vara folk från hela staden. Ungdomar säger ju, att det är lättare i dag att få tag på knark än alkohol. Skrämmande är vad det är. Säljarna må så oftast vara från de så kallade riskområdena, men köparna är från hela staden. Glöm inte brukarna i debatten om knarkhandeln.
När man kör in på Kronogården från ett håll möts man av en stor skylt där det står Kronogården med versaler. Bokstäverna är en meter höga minst och de är av metall som rostat, det är visst trendigt nu. Se bilden ovan. Där står jag och vinkar. Välkomna till Kronogården. Detta är inte bara ett riskområde, utan även det område i staden Trollhättan, där det är trevligast att gå på promenad, då folk oftast hälsar och ler när de möts. Och här lever olika generationer och nationaliteter sida vid sida. Och så har det varit sen 70-talet. Möjligen, om jag skulle flytta inom Trollhättan, så skulle jag vilja bo inne i stan. Men numera är stan och resecentrum de platser jag helst inte åker till på kvällstid. Här sker flest överfall och rån. Trist.
Minns på 1980-talet när mina föräldrar köpte ett radhus i Lextorp, ett område som gränsar till Kronogården. Pratade med min lillebror om flytten och vi var överens om att det var mycket roligare att bo på Kronogården. Där bodde vi i samma lägenhet från 1971., då vi flyttade från Kuusamo i Finland till Trollhättan och just till vårt kära Kronogården. Vi fick en fin trea på Slåttervägen på en gård som vi på finska kallade Letkajenkka (en lång dans då man hoppar efter varandra på rad. Vi boende i Letkajenkka kunde ha dansat oss runt huset sjungandes på finska, då säkert åttio till nittio procent av oss boende i huset var finländare). Bland svenskarna i stan fick jag som tonåring veta att huset i folkmun kallats Finnlängan, ett mindre positivt epitet skulle jag vilja påstå. Huset hade inte ett bra rykte bland Trollhätteborna, men vi som bodde där trivdes mest bra. Det fanns de som kunde hänga med och tolka när en finsk tolk behövdes och jag minns hur då oftast mammorna, kom ut på balkongerna och skrek:
Syömään!
Det vill säga, ”kom och ät” på finska. Vi barn på gården hade en fin lekplats, fotbolls- och volleybollplan. Och gemensamt hjälptes föräldrarna på gården att se efter och leka med oss ungar. Min pappa fyllde Ford Taunusen med ungar på sommaren och så åkte vi till en badplats i närheten, kanske Sjölanda i Sjuntorp eller Öresjö på andra sidan älven. Ibland var det extra festligt och då tog vi en tur till Vänerns badstränder i Vänersborg. Det var tider det! Och vi hade finska kompisar, det var inte alltid så roligt att bara vara med svenska barn innan vi hade lärt oss svenska.
Själv fick jag börja på lekis, som förskolan kallades då på 70-talet, ett år tidigare än normalt. Det vill säga jag var en femåring som fick ett år äldre lekiskamrater. Kamrater i all ära; jag fick utstå en ganska brutal mobbning på vägen till lekis. Nästan varje morgon stod två pojkar från lekis och väntade på mig, de var huvudet högre än jag och de slog mig, hårt vill jag minnas. Jag vågade inte berätta för varken mina föräldrar eller lekisfröknar om mobbningen då pojkarna hotade med att slå mig ännu mer. Hemma sa jag att jag inte ville gå dit. Varför inte, frågade mamma mig och jag svarade:
Jag förstår ju inte vad de säger.
Och jag blev retad av de flesta av barnen på lekis, för jag hade ett finskt namn. Det var väl då jag först upplevde främlingsfientlighet och delvis barns ondska. Innan var jag rätt förskonad från mobbing och elakheter. Tur i oturen att jag fick börja på en annan lekskola nästa termin och då var jag ju plötsligt den med mest erfarenhet av lekis, och jag hade lärt mig hyfsad svenska. På detta nya lekis på Karlstorp hade vi en finsk lekisfröken, hon hette också Tuula och hon var jättesnäll och jättevacker. Tuula var med oss tre dagar i veckan, oss finska barn. De andra två dagarna fick jag agera tolk. Det var alltså då min tolkbana inleddes, alltför tidigt tycker jag, så här i efterhand. Barn ska inte ha för mycket ansvar när de är så små. Men jag var förstås stolt över mina svenska- och finskakunskaper, rätt mallig faktiskt. Och tuff hade jag blivit, nu när jag både var hyfsat storvuxen för min ålder och erfaren vad gällde att gå på lekis. Gått från att vara blyg och inbunden, till att var extrovert och utagerande. En transformation jag inte tror var så lyckad egentligen. Eftersom min svenska blivit ganska bra i och med de två åren på lekis, så ville jag börja i svensk klass i ettan. Det fanns även en finsk klass på Kronogårdsskolan, men jag hade bestämt mig, har mina föräldrar berättat för mig, det skulle bli svensk klass för min del. Och det har jag inte ångrat.
På tal om förskola, som det så fint heter nuförtiden. Statsministern Ulf Kristersson besökte just mitt första lekis på Kronogården, som även heter och hette Väckarklockan. Numera är det gamla lekis rivet och i stället byggdes där en ny stor förskola med två våningar. Förskolor i dag ska ju gärna vara stora med många barn, då man vill lättare kunna skicka runt personal dit det behövs. Jo, det förstås, Ulf Kristersson ville ju komma till just Väckarklockan, för där kan han ju åter tala om bristen på integration. Han vill förstås synas där han säger att hans parti och hans regering vill göra skillnad. Hur då, hur gör de skillnad och hur planerar de att få bukt med segregationen? Man talar om mer pengar till skolor på utsatta områden och bättre svenskundervisning för både föräldrar till barnen och barnen själva. Hur det ska gå till är en annan femma. Jag själv tror inte att det räcker med att ösa pengar över skolor på segregerade områden, det har ju inte hindrat bristen på integration tidigare.
Från Kronans skola (det som tidigare hette Kronogårdskolan) slussas ju barnen från årskurs tre till nio ut till fem andra skolor i stan. Detta för att integrera barnen från Kronogården med resten av staden, samt att barnen ska lära sig svenska snabbare. Verkar som att skolprojektet är lyckat. Hur lyckat får tiden utvisa. För ett år sedan kom en rapport från Högskolan Väst, här i Trollhättan om just detta skolprojekt. Elever från alla skolorna verkade rätt nöjda med skolan. Mest positiva var elever från Kronogården. Det enda de verkade lite ledsna över var att de kände sig utpekade för att de var de kom med buss till skolan och på så sätt var de annorlunda de andra eleverna på skolorna. Lite stökigare hade det blivit i klassrummen tyckte eleverna på de fem andra skolorna, men det verkade vara ett marginellt problem. Skulle gärna läsa en undersökning om vad föräldrarna till barnen i Trollhättan tycker om skolprojektet. Hoppas det kommer en sådan också.
Det är snöfritt och vårkänslorna börjar komma. Till och med sol i två dagar i sträck i veckan som var. Nu blir det väl bara bättre väder. Inte bara på Kronogården, utan i hela Sverige. Vad vore Sverige utan årstider, jo, tråkigt och med förutsägbart väder. Hopp om livet. Ha en fin vår med mycket väder.
