[240318] Den isländska berättar- och litteraturtraditionen går inte bara vitt och brett i folkdjupet och långt tillbaka i historien, utan ofta utanpå det mesta. Det är den här 101 sidor korta romanen om en flygolycka och hur den förband, splittrade och omformade ett antal människors livsöden ett ypperligt exempel på.
John Swedenmarks översättning fångar perfekt den källklara prosa som bär Kárasons samtidigt karga och hyperkänsliga berättarröst. Det är verkligen ett underverk hur han på så få sidor kan veckla ut sin jättelika målarduk fylld av en sådan rikedom av nyanser och färger och undertexter och toner. Och hur han med enkel och rättfram språklig stil så rörande lyckas förmedla rika schatteringar av känslor och stämningar. Och så att på samma gång högeffektivt berätta en vidunderligt spännande och gripande historia!
Det gäller jordemor Esther som får höja sig över sin melankoli och rycka in och rädda liv när en märkligt tyst pojke dyker upp från ingenstans med ett nedkylt spädbarn i famnen. Det gäller de kärva karlakarlarna från byarna omkring fjorden som tar sig upp till klipphyllan där vraket ligger utspritt i delar och liken kringströdda till mat för trut och korp. Det gäller de enda två överlevande, affärsmannen Hjálmtýr och hans nyfödda dotter. Det gäller Hulda, som missat planet tack vare Hjálmtýrs tvekan och därmed överlever. Men mest av allt gäller det pojken som Kárason redan från början placerar i historiens mitt, han som bär spädbarnet till Esthers dörr. Nog är han lite eljest och har svårt med tal och folk och för mycket stoj, men kan lära sig hur mycket som helst om nästan allt helt på egen hand. Särskilt om flygmaskiner – som han älskar – och om fåglar som han också älskar. Som den övergivna korpungen han tar hand om och döper till Fokker. Han är först att undra vart flygplanet han såg flyga lågt över fjorden genom fönstret där hemma blev av. Han är först upp på klipphyllan att skåda den groteska förödelsen och tveklös om vad han måste göra när han finner det ännu levande flickebarnet intill sin döda mor och svårt skadade far. Hos många nutida författare skulle det centrala varit hans diagnos, men här är det uppfriskande nog i stället frågan om någon annan i räddningstroppen än han hade förmått det han tar sig för, och vad upplevelsen gör med hans känslor för fåglar och flygmaskiner och med hans plats i byns gemenskap.
Kanske påverkas jag lite av att berättelsen skildrar lantligt kustliv och människor som lever det, något som anknyter till min egen uppväxt. Kárason fångar på pricken det slags fåordiga, tillknäppta stil som odlas i en tillvaro där generationers erfarenhet av krävande praktiska realiteter mejslar fram en särskild seg, renhårig hårdhet jag så väl känner igen. I någon mening är detta hypermaskulint, även om kvinnorna inte är värst annorlunda. Men det är samtidigt ljusår från de drömbilder som i vår samtid vispas upp av testosteronersättningsstinna, glosögt skäggprydda mansaktivister. I brist på bättre ord tänker jag att detta är bilden av dygdig maskulinitet. En som utan tvekan riskerar egen liv och lem för att hjälpa främlingar i nöd. En där självbehärskningens kärvhet paras med stor tolerans för egenheter människor emellan. I detta varande hanteras de starka känslor som följer på den oförglömliga tragedin i en tillvaro där väder och vind och landskap i så hög grad dikterar utkomst och livslopp. Ingen av dem som berörs av flygolyckan blir desamma efteråt, i en del fall påtagligt fysiskt, som för Hulda och Hjálmtýr, men mest av allt inom och mellan sig. Stor litteratur i det lilla.
