[240831] Osgood Perkins levererar ännu en stämningsfull rysare, som emellertid hade behövt finputsa sitt manus.
Lee Harker är specialagent på FBI, och utmärker sig inte bara genom att vara en ung kvinna på en mansdominerad arbetsplats, utan även för att hon får övernaturliga föraningar. De senare visar sig komma väl till pass när hon får i uppdrag att fånga seriemördaren Longlegs, och då hon snart inser att han även försöker få tag på henne.
Longlegs påminner i mångt och mycket om När lammen tystnar, då båda handlar om unga, kvinnliga FBI-agenter som jagar seriemördare; för att ytterligare understryka likheterna utspelar sig även Longlegs på 90-talet. Harker skiljer sig dock markant från Jodie Fosters karaktär Clarice Starling, då Harker är betydligt mer lågmäld, nästan melankolisk i sin framtoning. Det faktum att hon är till viss del synsk är dessvärre en mindre skillnad. Visst får hon inre bilder som hjälper henne i jakten på Longlegs, men de har en potential som inte riktigt utnyttjas fullt ut.
Något som också känns som en missad potential är seriemördaren själv. Nicolas Cage spelar samma karaktär som han spelat i typ alla filmer de senaste åren: han är excentrisk och spelar över emellanåt, men han kommer undan med det med tanke på hur excentrisk karaktären verkar vara. Det antyds dock att det finns en del att gräva i vad gäller hans ockulta motiv och märkliga tillvägagångssätt, men inget av dessa djupdyker man i. Innehållet i de kryptiska, kodade meddelanden han lämnar efter sig får ingen större uppmärksamhet när de väl knäcks. Longlegs motiv till att döda är mer intressanta än många andra filmmördares, och hade kunnat användas för att skapa en komplex karaktär à la Buffalo Bill i När lammen tystnar, men lämnas outforskade. Här hade man kunnat utnyttja den sparsmakade informationen och göra det medvetet tvetydigt för att öppna upp för spekulationer, men inte ens det gör man.
Om man ska ge regissören och manusförfattaren Osgood Perkins något beröm så ska det sägas att Longlegs är stämningsfull från början till slut, likt hans tidigare filmer I Am the Pretty Thing That Lives in the House och Gretel and Hansel, men stämning räcker inte långt om manuset – återigen likt hans tidigare filmer – känns så ofärdigt.
