[241102] Det är en sann gåva till Göteborgsoperans danspublik att återkomma med Kenneth Kvarnströms tekniskt fantasirika, roliga och luftiga dansverk 12 songs med sångerskan Ane Brun och dirigenten Hans Ek. Att därtill få ännu ett nytt verk, ima, av koreografen Sharon Eyal blir sammantaget till en mäktig upplevelse av den samtida danskonstens oanade möjligheter och konstnärliga rikedom.
Med världspremiären på verket Ima (hebreiska för moder) tycks det som om Sharon Eyal finstämt sitt koreografiska språk på ett sätt som får henne att framstå som en kropparnas skulptör i megaformat. Det spelar ingen roll att man tycks ha kunnat återanvända samma hudfärgade dräkter, typ kroppsstrumpor, av Dior-designern Maria Grazia Chiuri som i det tidigare verket SAABA. Här har ännu något nytt uppstått, likt en fortsättning, både i fråga om form och innehåll. Scenbilden domineras mestadels av att de femton dansarna sluter sig samman till en kompakt klunga som vore det en enda kropp i sökandet efter stöd och trygghet i en tillvaro som blivit allt mer hotfull och skrämmande och därför kräver sammanhållning.
Rörelsevokabulären domineras av de fantastiska uttrycksmöjligheter som armar, händer och fingrar visar sig besitta utöver impulsiva ryckningar i övriga delar av kroppen. Det är ett finstilt register av rörelser, likt ett minimalistiskt poetiskt både mim- och kroppsspråk, som förmår ge uttryck för ett vidsträckt känsloregister av kärlek, ömhet, rädsla och fasa. Liksom i SAABA intar den manlige dansaren Miguel Duarte lite av en frontfigur med sina personliga och expressiva kroppsliga uttryck.
Det här verket väcker för mig associationer till antikens marmorskulpturer i olika sammansättningar, inte minst den uttrycksfulla Laokoongruppen, där far och söner förtvivlat kämpar mot enligt myten gudasända ormar i kampen om Troja. En skulptur som finns bevarad på Vatikanmuseerna med en gipskopia på Nationalmuseum i Stockholm. Vad som drabbar i denna levande grupp som Sharon Eyal mejslar fram av sina dansare är den suggestiva dynamik som uppstår av kropparnas samtidigt expressiva och finstilta rörelsevokabulär till Josef Laimons starkt rytmiska och stundom rått slagkraftiga musik. Den kompakta gruppen kroppar kan i nästa moment upplösas i en glesare formation eller övergå till känsloladdad intim pardans.
Efter att dessförinnan ha återupplevt Kenneth Kvarnströms 12 lekfulla dansscener uppstår frågan om det kan bli en större skillnad mellan dansverk av två internationellt namnkunniga koreografer än mellan det intima och minimalistiska verket ima och det lekfulla och expressiva 12 Songs, som egentligen betyder tolv individuella verk, vart och ett skapat till den sång som Ane Brun samtidigt framför. Jag tycker mig registrera att hon i denna nya instudering har lyckats skapa sig en mer naturlig och självsäker närvaro bland och med dansarna, som i sin tur, i olika konstellationer och med en rikedom av kroppsliga variationer, hämtat inspiration av hennes sånger, även om man hör till de många som inte uppfattar innehållet i sångerna. Det har i alla fall blivit tolv särpräglade och stundom högst individuella koreografier, laddade såväl med humor, färg och form och den dynamik som kan uppstå i en grupp såväl som mellan två eller hos en ensam dansare.
Det blir som en kavalkad av tolv scener med sinsemellan väldigt olika innehåll.
Denna gång ges de två verken samtidigt hela perioden för ytterligare sex föreställningar.
Att det samma kväll som denna också gavs ett enda gästspel av Cullbergbaletten på en likaså fullsatt Stora Teatern visar att den västsvenska danspubliken är på stark tillväxt.
Med en känsla av att ha upplevt något inte bara roligt, vackert och drabbande utan också direkt sakralt i och med det avslutande verket ima tar det emot att i nästa ögonblick konfronteras med den sönderslagna göteborgska verkligheten.
