Drömmar som infrias
eller tragiskt dödar

Madame Butterfly Adam Frandsen

[250122] Två storslagna uppsättningar, en opera och en musikal, avlöser nu varandra på Göteborgsoperans stora scen. Nypremiären i dagarna på Puccinis Madame Butterfly drog liksom 2016 fullt hus och stående ovationer. Charlie och Chokladfabriken fick dock vänta på mitt besök till mitten av spelperioden. Men nu, två kvällar i följd, två titelrollsbärare som imponerar och två väsensskilda berättelser om drömmar, som leder till i ena fallet högsta vinsten i det andra ett tragiskt självmord.

Fullvärdig återkomst med nya röster

Nog skär den i hjärtat och smeker musikörat Giacomo Puccinis opera Madame Butterfly,  som han själv Madame Butterflyutnämnt till sin mest älskade och som nu återkommit på Göteborgsoperan med i stort sett samma produktionsteam som förra gången men med andra sångare.  Att sedan samma regissör, Yoshi Oida, står bakom den iscensättning som nu gjorts av Annika Lindqvist kan ha medverkat till att rollerna fått en än större skärpa och att svenska sopranen Ida Falk Winland gör sin Cio-Cio-San fullständigt mästerligt anpassad till mer subtila och nutida inslag av koloniala och rasistiska förhållanden.  Det lär visst numera också vara fullt möjligt för kvinnor från andra kulturer att låta utbilda sig till geishor, ett gammalt hedervärt och ursprungligen manligt yrke som professionell underhållare av dans och musik, utan missförståndet att erbjuda sexuella tjänster. Åtminstone var det tidigare också förbjudet för en geisha att gifta sig.

När Cio-Cio-San därför vill hedra sin blivande man, den amerikanske marinlöjtnanten Pinkerton, som ansvarslöst friat till henne, går hon så långt som till att överge sina förfäders religion och konvertera till kristtendomen för att bli en riktig amerikansk hustru.  När det visar sig att äktenskapet lika lätt kan upplösas som det hyreskontrakt Pinkerton skrivit på för att gälla i 999 år men lika fullt kan sägas upp från en dag till en annan riskerar hon att bli socialt utfrusen och ekonomiskt utarmad i sitt hemland.

Tenoren Adam Frandsen, välsjungande och välmeritad javisst,  har dock här den otacksamma uppgiften att gestalta denne Pinkerton utan att framställa honom som särskilt sympatisk ens från början. I stället har han dragit ett varv till på förnedringsskalan i att bemöta denna förväntans- och tillitsfulla 15-åring som en tillfällig sexleksak att ha och mista. Hans nedlåtande attityd tar sig uttryck också mot hennes släktingar i hälsningsceremonierna vid bröllopet och i sättet att ta emot de små betydelsebärande presenter som Butterfly förärar honom.

Pinkerton låter vid återkomsten efter tre års bortovaro feghet styra handlandet. I stället för att ta sitt ansvar och möta Butterfly öga mot öga sjunger han ut sin ånger i avskildhet i en av operans mest laddade arior, Addis fiorito asil (ung. Farväl vackra blomma), i skarp kontrast till Cio-Cio-Sans tidigare av Ida Falk Winland fantastiskt vackert framförda solo Un Bell di vedremo (En vacker dag),  där hon ger uttryck för sin glädje, kärlek och längtan inför Pinkertons återkomst och som får honom att än mer leva upp till epitetet ”skitstövel”,  Det handlar ju dessutom faktiskt om pedofili, åtminstone enligt västerländska mått mätt. I stället blir det den amerikanska fru Pinkerton (Natallia Salavei) som får ta smällen och låta Butterfly förstå att Pinkerton och hon endast kommit för att hämta barnet. När den grymma sanningen går upp för Cio-Cio-San  kommer den kniv väl till pass, som hennes far en gång fått av kejsaren med inskriften  ”Hellre dö med hedern i behåll än leva förödmjukad”.

Det hela är desto plågsammare som publiken sitter med facit i hand tillsammans med amman Suzuki, varsamt gestaltad av Ann-Kristin Jones, och den amerikanske konsuln Sharpless, som inte haft hjärta att för Butterfly berätta sanningen som han via ett brev fått i uppgift att avslöja. Själv hade han ju faktiskt varnat Pinkerton att Butterfly tagit alliansen på fullkomligt allvar att vara livet ut. Lutando Qave gör med sin varma baryton en inkännande tolkning av Sharpless.  Med Pucciniälskaren Tobias Ringborgs energi på dirigentpallen uppstår spännande musikaliska nyanser inte minst vad gäller det ständigt återkommande ledmotivet för att inte tala om den stora körens långa drömska intermezzo, som binder samman akt två och tre. Bara den passagen är värd besöket!

En del av bakgrunden till den här operan redogjorde jag för i min recension från premiären i februari 2016 som fortfarande finns tillgänglig här i den digitala kulturtidskriften www.alba.nu, delvis uppsnappat ur Göteborgsoperans innehållsrika program.    

Britt Nordberg

 

Isaks Charlie tar priset i galet färgsprakande sceniskt äventyr

Till Roald Dahls klassiska berättelse Charlie och Chokladfabriken saknar jag förhållande, inte läst boken, Charlie och Chokladfabrikeninte sett vad som gjorts som film eller musikal. Så där lät jag mig oskuldsfullt utlämnas till vad Göteborgsoperan gjort av denna klassiska moralkaka.  Utan att kunna jämföra de fyra som valts ut att spela den fattige gossen Charlie, som vinner högsta priset, är jag glad över att ha råkat komma på en föreställning med just Isak Nilsson i rollen. Men en scenografi av en chokladfabrik framställd som en gigantisk pastellsprakande karamellbyggnad med färgglada klubbor och polkagrisrandiga kostymer utan ett uns av chokladfärg har jag svårt att förstå.

Första akten utspelar sig i Charlies hem, Dickenslikt i sitt armod, med en mamma som sliter och gnor för en knapp brödföda samt två par sängliggandes och krävande mor- respektive farföräldrar som låter sig villigt passas upp, var dag ivrigt väntande på vad lille Charlie kommer hem med av sånt han plockat upp på sin  väg från skolan. Det är fina och roliga samspel mellan Charlie och dels mamman dels gamlingarna. Särskilt fångas jag av Karin Mårtensson Ghods röst när hon sjunger sången ”Om din far vore här”  för Charlie. Men när Charlie en dag kommer hem med den sista av de fem guldbiljetterna, som han funnit i en Wonka-chokladkaka som han köpt med en sedel han hittat på gatan,  då blir det fart på alla på väg till Willy Wonka, som av åldersskäl söker en arvtagare till sin chokladfabrik.

Först i andra akten infinner sig Ola Salo och fullkomligt dominerar scenen med sitt galna och grymma påhitt för att vaska fram den mest lämpliga vinnaren av de fem barn som lyckats få en av de fem biljetterna. Salo är rolig och full av energi, försedd med en  avsevärt uppdaterad text, rik på ordlekar och nutida uttryck som till exempel Tik Tok och influenser.  Här får vi praktexempel på bortskämda, överstimulerade och självupptagna ungar, pådrivna av rika odrägliga föräldrar.  Amanda Lindgren visar till exempel framfötterna i en energiskt rolig poppig sång och dans men det blir Charlie som tar hem vinsten och får avsluta att med vunnet självförtroende utbrista ”Jag heter Charlie Bucket och jag tillverkar choklad”. Vad som hänt med de övriga fyra tävlande är en tragisk historia, som visst är tänkt att illustrera vad som kan hända när vuxenvärlden inte lever upp till sitt ansvar.

▪ Britt Nordberg

Bilder: Överst: Adam Frandsen som Pinkerton.
Mitten: Ida Falk Winlands Butterfly blir trakasserad för sitt religionsbyte av Bonzen Kristoffer Töyrä.
Underst: Zorka Hunjak, Isak Nilsson, Oscar Linder. Samtliga bilder foto: Lennart Sjöberg

Opera: Madame Butterfly av Giacomo Puccini
Libretto: Luigi Illica & Giuseppe Giacosa efter en melodram av
David Belasco (Bresciaversionen)
Dirigent: Tobias Ringborg/Martyna Szymczak
Regi,originaluppsättning: Yoshi Oida
Iscensättning: Annika Lindqvist
Scenografi: Tom Schenk
Kostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck
Ljusdesign: Fabrice Kebour, nyuppsättning: Tobias Hellström
Medverkande: Cio-Cio-San, Ann-Kristin Jones, Adam Frandsen, Luthando Qave, Daniel Ralphsson, Kristoffer Töyrä, Ryan Williams

Musikal: Charlie och chokladfabriken
Musik: Marc Shaiman
Manus: David Greig
Sångtexter: Scott Witman och Marc Shaiman
Svensk över sättning: Erik Fägerborn
Musikalisk bearbetning: Björn Dobbelaere
Dirigent och musikaliskt ansvarig: Michael England
Regi: Mattias Carlsson
Koreografi: Simen Gloppen
Scenografi Lucy Osborne
Kostym- och design: Rachel Canning
Ljusdesign: James Farncombe
Ljuddesign: Dennis Barkevall
Videodesign: Formförbundet
Medverkande: Ola Salo, Isak Nilsson, Karin Mårtensson Ghods, Lars Hjärter, Zorka Hunjak, Timo Nieminen, Ingalill Wagelin, Robert Sillberg, Carina Söderman, Julia Carlström, David Lundqvist, Amanda Lindgren, Sami Youri, Oskar H Olsson, Åsa Fång, Anders Wångdahl, Lina Svahn Larsson
Göteborgsoperans orkester

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: