[250306] Kompakt tungsinne i psykologiskt drama från förr, mot en ljus porträttskildring av Bob Dylan med Timothée Chalamet i rollen.
Historien om änglamakerskan Dagmar Overby, magnifikt porträtterad av danska Trine Dyrholm, bygger på verkliga händelser från början av förra seklet, men händelseförloppet knyter sig till den närgångna kvinnliga erfarenheten av att få, inte kunna få, alternativt inte kunna behålla ett barn. Det använder sig Overby av, när hon utlovar försvarlig bortadoption av de icke-önskade barnen. Resultatet är emellertid snarare att de dräps under motbjudande former.
Overby drar in en ung kvinna, som blivit gravid med sin arbetsgivare i förloppet och som genom en grotesk abort medelst en syl rakt upp genom skötet åstadkommer en födsel där barnet överlever mot alla odds.
Dessa olyckliga kvinnor rör sig genom gränder och trappuppgångar i en mörkt ljussatt film som sakta men säkert sluter ett lika fast grepp om åskådarens mellangärde som i filmen tas omkring spädbarnens nackar.
Det är ingen rolig historia, jag vet inte ens om jag vill kalla den riktigt bra. Ondskan är så tät och ogenomtränglig filmen igenom att det bitvis blir svårt att ta den riktigt på allvar. Inte så att man betvivlar sanningshalten i det som skildras och som är verklighetsbaserat, men även en mörk historia måste så att säga ha ’sin historia’ och här kniper det med bakgrund och motiv för de enskilda handlingsförloppen, som inte undgår att kännas en smula postulerade.
Trots det måste man beundra stilsäkerheten, det ständigt strilande regnet som skapar ett ogenomträngligt tårfyllt universum av dimmor, där ett antal kvinnor rör sig i sin hjälplöshet och absoluta olycka. Som skildring av just sådana tillstånd är filmen en sällsynt prestation, men någon eller någonting borde givit sig i kast med tyngden, något som givit impulser till nya tankar och inte minst en djupare förståelse för varför dessa kvinnor gör som de gör.
Vill man emellertid må riktigt dåligt i ett par timmar är det perfekt att uppsöka Flickan med nålen och ta del av en handling som inte söker några ursäkter, något det också ligger ett slags värde fördolt i.
Känner man däremot behov av det omvända, att få njuta dem som förmår njuta av livet är det James Mangolds Dylan-skildring man skall uppsöka. Återigen gör Timothée Chalamet ett lika minutiöst som överkänsligt porträtt av en ung man på duken, den här gången av legenden, sångaren och låtskrivaren – Bob Dylan fångad mitt i livet, kärleken, karriären, den oupphörliga iakttagelsen. Den som minns Beautiful Boy, Felix van Groeningens mästerverk från 2018, minns också Chalamets vidöppna, för att inte säga hudlösa (förlåt klichén!) skildring av den metaamfetaminmissbrukande (Christal Meth) sonen Nic och hur han håller hela sin familj i samma järngrepp han själv finner sig fastnaglad av.
Det handlar i båda fallen om att vilja, och helst också kunna, leva utan filter. Det är uthärdligt för Dylan, men för en ung pojke som drogen slagit klorna i är det faktiskt en omöjlighet och Chalamet är exakt rätt skådespelare för att fläka upp ett dylikt människoöde på film. Vad angår Dylan är det ett något lindrigare öde, men långt ifrån problemfritt. Kravet på personlig integritet sårar relationerna, inte minst till kvinnorna, som inte kan göra anspråk på att äga mästaren ensam. För Joan Baez del betydde det att hon till sist måste lämna såväl samarbetet som samlivet.
Det kräver ett stort mod att ta sig an en så anspråksfull förebild, en ikon, varken mer eller mindre. Chalamet är långt ’yngre’ i sin utstrålning, en mer omogen Dylan skulle man kunna säga (omogen men inte naiv, han gav fem-sex år till förberedelser för rollen tillsammans med övningar i sång och gitarrspel och kanske inte minst i det karaktäristiska nasalerande sättet att hantera det språkliga framförandet, näst intill perfekt återgivet av Chalamet), men det gör också att han kommer in under ytan och lyckas hålla åskådaren i ett obönhörligt grepp av intresse och fascination inför hur det hela ’började’, helt konkret åren 1961–65, New York-åren i Dylans ungdom som det läggs särskild vikt vid. Vem var denne yngling som tyckts ha fötts legend, så lätt att ta till sig och så omöjlig att helt och hållet förstå, hålla fast än mindre? Det sätt hans sånger följsamt lägger sig utmed de tidslinjer de kommit att skildra och representera går inte att tvätta bort, de har helt enkelt blivit en del av våra egna minnen av liv och det ger riktigt stora ögonblick att påminnas om allt detta tillsammans med filmen.
Vill man sedan gå djupare in i undersökningen av Dylan finns ett antal samtal och intervjuer på YouTube att ta del av för den som har några timmar över. Det är intressant att iaktta Chalamets odiciplinerade öppenhet och Dylans kalkylerade slutenhet inför såväl samtal som publik, lika lärorika båda! Undvik inte heller att återvända till klassikerna Don’t look back, D.A. Pennebakers dokumentär från 1967 eller Martin Scorseses No direction home från 2005.
