[250310] Den är inte bara stor till antalet, den är fullkomligt storslagen, Göteborgsoperans kör som har en så betydelsefull roll i Benjamin Brittens mästerverk Peter Grimes, som haft premiär i ny uppsättning på Göteborgsoperan. En lika plågsam som enastående föreställning, som inte precis gör det lätt att sympatisera med denne antihjälte, vars destruktiva karaktär Joachim Bäckström mycket tydligt tolkar. Det gör det också svårt att vilja förstå offerrollen Ellen, som Matilda Sterby så stolt ger uttryck för i framför allt en underskön aria i en av operans sorgligaste scener.
Det är ett märkligt verk som den här operan hämtat sitt innehåll ifrån, en diktcykel från 1810 av Georg Crabbe som omfattar 24 långa brev skrivna i heroic couplets, ett sorts rimmat versmått som särskilt användes av engelska poeter på 17- och 1800-talen, som Chauser och Alexander Pope. I detta fall görs en ingående beskrivning av en engelsk fiskeby med alla dess verksamheter och en del av dess invånare. Sist ett par avsnitt om just Ellen Orford och Peter Grimes.
Benjamin Britten och hans partner Peter Pears bodde i Kalifornen, dit de flytt inte bara undan kriget, utan också undan förföljelse för både pacifism och homosexualitet. Där hittade de i en bokhandel en artikel om den brittiske poeten Georg Crabbe. De förstod att han härstammade från samma kusttrakter i östra England som Britten, varpå de införskaffade hans samlade verk, där den enormt långa diktcykeln The Borough ingick. Operans titelperson, fiskaren Peter Grimes, har inspirerats av ett verkligt öde, en råbarkad man som blev avrättad för att ha mördat sina lärlingar. Här blir dock Grimes i operans första scen frikänd från mordanklagelse på en lärling som drunknat, men trotsar förbudet att från barnhemmet ta hand om ännu en lärling. Det hjälper dock inte att Ellen försöker värna pojken från Grimes krav och hårdhänthet. Snart har också han omkommit. Så vackert flödar Matilda Sterbys sopran i en scen med en räddhågsen och uttröttad lärpojke ( Noa Flenser) medans en andakt hörs pågå i den intilliggande sjömanskyrkan, som inte precis varit till hjälp i den allt mer hatiska stämning som utvecklats.
Att rollen som Peter Grimes görs av en tenor och inte en baryton är lite oväntat, då denne Grimes visar sig sjukligt oempatisk och långt ifrån lever upp till rollen som älskare. Men nu var rollen tydligen från början skapad för Brittens partner, tenoren Pears, vilket fick avgöra saken.
Det går att både se och höra hur Joachim Bäckström fullkomligt avskyr sin karaktär, även om hans beteende är rejält motsägelsefullt. Fast nu gäller det i första hand att illustrera ett utanförskap som bara växer, när hela byn går samman mot honom och kören är stor nog att verkligen illustrera detta hot. Att han själv lider förfärliga kval och rids av mardrömmar om lärpojkarnas öden illustreras på filmduk som då och då dras ner för att täcka hela scenen och visar en pojkes kamp under havsytan bland fisknät och växtlighet. Ja, vad allt kan inte åstadkommas med teknikens hjälp! Handlingen träffar i alla fall rätt in i verkligheten. För hur många män i misshandelsfall bidrar inte till sin egen undergång genom oförsonlighet, ouppfyllda drömmar och en kort stubin.
Kostymering och scenografi vittnar om att det hela lätt placeras in i vår egen tid och miljömässigt även i svenska kusttrakter, varför inte Göteborgs eller bohuslänsk skärgård. Det är bara det där med tidvattnet, som har så stor roll i berättelsen men som har en obetydlig betydelse för västsvensk sjöfart jämfört med förhållandena i England. Den stundom mycket poetiska texten innehåller en hel del citat både ur Bibeln och annan världslitteratur, inte bara den att kasta första stenen. Men vilken svensk diktare skulle finna fog för ett uttryck som att ”dränka skvallret i tidvattnets ström”. Nåväl.
Tuff är en livlig krogscen, där ölet flödar och attityden mot de få kvinnorna (särskilt som premiären sker den 8 mars) blir generande nedlåtande, som dock pubmadamen ”Moster” (Katarina Karnéus) vant avfärdar medan hennes ”brorsdöttrar” sjungna av sopranerna Sofie Asplund och Mia Karlsson, har fullt upp med att hålla den överförfriskade metodistpredikanten Bob Boles´ (Daniel Ralphsson) klumpiga närmanden stången. Till slut, när mobben symboliserat sitt ursinne med att hänga en docka i naturlig storlek i en lyftkran, färgas scenen flammande röd som om hela helvetet brutit loss eller som en metafor för det krig som pågick när operan skrevs och som också nu pågår i Europa.
Ändå handlar det huvudsakligen om själva musiken. Den väller delvis mot oss likt det oväder som nalkas fiskehamnen med sina båtar och illustreras med filmade bilder. I nästa stund, domstolsscenen, markeras tydligt att det är sanningen som gäller, för att sedan lyckas låta som tjattrande skvaller eller skriande måsar i flock. Stundom sker en växelverkan mellan orkester och sång så elegant, som när musiken helt enkelt bara tystnar och lämnar allt utrymme åt sången eller tvärtom. Vid några tillfällen skär en ensam skör flöjtton genom luften åtföljd av några markanta klanger från celestan. Så vackert! Så blev Britten också av kritikerna efter urpremiären i London 1944 utnämnd till den europeiska operans nya hopp. Svåröverträffad! Det är helt klart en inte precis lätt opera att vare sig spela eller sjunga, men nog kan den här uppsättningen av Netia Jones och Christoph Gedschold med Göteborgsoperans namnkunniga gäng kallas en fullträff.
