[250311] Den brutala skildringen av hur motstridiga krafter ständigt slåss (in)om mänskligheten.
Brutalisten är en film som slår emot en med fruktansvärd kraft, eftersom den handlar om ett oemotsägligt faktum: den olösliga konflikten mellan extraordinär begåvning och dess (nästan) lika extraordinära beroende av andras förmåga att anpassa, modifiera, stabilisera för att en utveckling, dvs ett förverkligande av de begåvade idéerna, också skall vara möjlig. Vilket så gott som alltid går ut över den genuint kreativa begåvningen som i denna kamp inte bara är dömd att misslyckas utan även gå under i någon form av förnedring. Hans eller hennes övervärdering av självet blockerar förhindrandet av det senare, dessa människor är således sina egna olyckors smeder, vilket är något att jobba med för både aktör och observatör i och av filmen.
Det filmiska verket lever och berättar i ett då och ett nu som är lika starkt och samtidigt verksamt inom vår protagonist, oavbrutet närvarande och omöjligt för honom att hålla på avstånd. För den verklighet som ungersk-judiske arkitekten László Tóht – nyligen befriad från koncentrationslägret och just ankommen till mytomspunna Ellis Island och efterkrigstidens USA – möter, är snart sagt samma antisemitism och för honom föraktliga populism som en gång var Tysklands, nu formulerade i den moderna medelklassens stupida uttrycksformer. De är honom båda lika outhärdliga, varför han hjälplöst låter sig beslagtas av ett narkotikaberoende som förintar honom på ett minst lika plågsamt och förnedrande sätt som en gång nazi-Tysklands politiska brutalitet.
Tóhts egen uttrycksform, den modernistiska arkitekturen vi känner från t ex Bauhaus, äger ett raffinemang ingen politisk karriärist kan vare sig omfatta eller förstå, vilket gör ultrabegåvningen till ett offer för såväl dåets som nuets segerherrar. Det är denna förkrossande inre dynamik som filmen lever av, att båda dessa krafter är lika inbördes obevekliga och tillintetgörande för motparten, hur obenägna vi än är att erkänna det och det är också där filmen formulerar sin oavvisliga utmaning för åskådaren. (I vår nutid befinner sig filmen därtill i perfekt symmetri med det skådespel vi just sett utspela sig i Ovala Rummet i Washington, mellan presidenterna Zelenskyj och Trump, Ukraina versus USA, vilket inte gör den mindre utmanande eller plågsam.) Adrien Brody har en likartad rollkaraktär här som i Roman Polanskis Pianisten från 2002 i porträttet av det sargade geniet, offret för massans grymhet, realiserad genom krig och politik, konstens och kreativitetens svurna fiender. Den oundvikliga förnedringen, som geniet egentligen inte verkar fly, snarare dras emot, långt bortom det vi brukar förstå som valfrihet eller demokrati, som på samma sätt växer till ytterligare exempel på de många fiender han tillåter sig omges av.
Huvudpersonen i Brutalisten är namne med den ungerskfödde australiensiske geolog som, föregivande sig vara Jesus Kristus, 1972 vandaliserade Michelangelos Pietá i Petruskyrkan i Rom. Det sägs ingenting om att det rör sig om ett medvetet val, men det är inte otänkbart att så skulle kunna vara fallet. Det handlar om en psykisk besatthet, som undandrar sig medelmåttans moralföreställningsvärld, en problematik varje tid måste tas med, hantera, med större eller mindre framgång. Brutalisten rör sig och utvecklas med andra ord i en arketypisk konflikt, som inte lämnar någon oberörd.
Det är inte en i formell bemärkelse bemärkelse helt perfekt film, den är lite för lång och den koncentrerar inte konfliktfältet(n) tillräckligt tydligt. Det man däremot bjuds att övervara är att simultant leva filmens förlopp, vilket är sällsynt berusande. Inte en bildruta förhåller sig lugn, du följer filmen i en psykisk oro som är både utmanande och utmattande – i ett ’parallellmedvetande’ om vad som en gång hände och vad som sedan hände, i precis den ordningen. Till detta bidrar givetvis Adrien Brodys utstrålning av en inifrån växande fragilitet, som förklarar alla hans ur ett normalperspektiv mänskliga brister: alla hans missbruk av allehanda njutnings/bedövningsmedel, inklusive prostitution. Han är så långt ifrån ett ideal man kan komma – men vilket geni är för övrigt det? Vem är för övrigt det? Brutalisten bygger på en uppfattning om och upplevelse av jämlikheten i all inbördes exklusivitet, hur underligt det än kan låta. Det är denna ständiga dubbeltydighet som gör filmen så djupt engagerande.
Det är kanske för mycket begärt att inom ett och samma konstverk kunna omfatta så många motiv, men det är i så fall något som gör regissören jämställd med sitt ämne, vilket inte gör filmen sämre. Tvärtom, skulle jag snarare vilja säga.
