
[250329] Det är några veckor till skolavslutning och examensbal. Edvard kämpar med sitt specialarbete med sikte på toppstipendiet. Det handlar om broar – i allmänhet och den över ån i småstaden där han bor i synnerhet. Ån som utgjort gräns mot dansken, vars vatten försett det nedlagda bruket med energi och som nu är utlopp för stans avloppsbrunnar. En tidig morgon kånkar han många, tunga, noga packade väskor ner just dit och ställer sig på pass för att ”hålla bron”. Där förblir läsaren med Edvard dagen ut – i med- och motgång, i tankar om allt som varit sista åren, om alla broar här och annorstädes genom tiderna. Med handen upprepat mot jackan för att försäkra sig om att kirurgsaxen där innanför ligger redo.
Redan under de första sidorna av denna rappt berättade blandning av inre psykologiskt drama, spänningshistoria och samtidsparabel blixtrade scener ur Gus Van Zants film om Columbine massakern, Elephant, förbi i mitt inre. Ett vagt, krypande obehag mitt i en oansenlig, lunkande tråksvensk vardag där kirurgsaxen är en listigt lurad fälla. Flera av Virdborgs böcker har ju filmatiserats, och han skriver verkligen filmiskt – även denna berättelse skulle nog passa att adapteras för vita duken. Eller teaterscenen.
Edvard är behärskad, bestämd och säker på sin sak när han upprättar sin vaktpost på bron. Avslappnad och resonlig när han konfronterar dem som anländer i avsikt att passera över ån. Han är säker på sig själv och sina förmågor. Inledningsvis – under dagen får han det allt svårare. För efter hand står alltmer klart att Edvard lika mycket som den enda med koll i stan är som ett litet barn som gått vilse. Hur ska detta sluta? frågade jag mig ivrigt vid varje bladvändning, utan att det egentligen spelar så stor roll hur det slutar.
För trots den effektiva ramen av vardaglig spänning och den nära psykologiska studien av en nördig tonårskille med lite för rikt inre liv och inledningsvis rörande storhetsvansinne, är Bro, bro främst en allegori. Dessutom en ovanligt flerskiktad och mångfasetterad sådan. En bit in associerade jag till ett svenskt mästerverk i genren, Willy Kyrklunds novell Ångvälten, som över några få sidor klär av människans natur och får evigheten att öppna sig i en halvfärdig radhusförort.
Virdborgs målar bilden av en maskulint oresonlig jakt på mening och tröst i den egna storheten. En bild som förstås har en skrämmande aktualitet i samtiden men som också äger djup i förståelsen av historiska skeenden och samhällens sociala kulturer – kanske i synnerhet de vi finner på landet och i småstaden. Där finns vinnare och förlorare, fattiga och rika, innanför och utanför, men även byfånen har en plats och ingen utropar sig någonsin som förmer.
Tills den dag byfånen tar sig makten att göra just det. Kan han då bli äskad? Fruktad? Är detta vad vi står inför? Och vem är då den byfåne som står på pass där på bron? Kan det vara du eller jag? Ingenstans i boken formuleras dessa frågor men likväl väcktes de av läsningen.
Kanske just på grund av den allegoriska ambitionen avstår Virdborg från förklarande gestaltning. Visst finns här en backstory, men ingenting som nystar upp Edvards sätt att förhålla sig till vad som skett och sker. Vaga och otillförlitliga antydningar om hans familj, liksom erinrade barndomsupplevelser berikar bilden av honom, men saknar kausal pretention.
De psykologiska inslagen handlar om vad, inte om varför och är befriade från all antydan till teoridräkt. Vi tvingas fråga oss inte vilken diagnos som passar Edvard, inte vilken tjugofemörespsykologisk mall som ska tukta vår bild av honom och hans omgivning, utan hur vi alls kan få fatt i någon bild att börja med. Och den frågan kan förstås lika gärna riktas till en själv.
Greppet känns lite grand igen från 1980-talets postmoderna uppnosighet, men utan den billiga nihilism som tyngde de försöken. Här finns verkligen något värt att älska och att kämpa för! Vi kan verkligen tycka om Edvard, samtidigt som vi följer hur snett han landar i sin strävan att försvara det han förirrat sig till att tro måste försvaras. Med kirurgsax, taggtråd och leksaksbåt. Nästa fråga är förstås vilken min egen förirring är.