[250527] I januari 2003 dimper det ner ett vykort hos författaren Anne Berests mor, Lélia Picabia. Ett vykort adresserat till mammans mor, Myriam, och utan avsändare. Det står endast fyra namn skrivet på kortet; Ephraïm, Emma, Noémie, Jacques, med något ansträngd textning. Vem har sänt det, och varför, är frågorna som ett antal år senare triggar igång Berest att tillsammans med sin mor börja en närmast detektivistisk undersökning för att försöka få reda på det. Fem hundra sidor senare får vi veta.
Resultatet är en roman med titeln Vykortet, som nu finns att läsa också på svenska (originalet kom 2021) i Marianne Tufvessons galanta översättning, för Brombergs.
Det är en på olika vis något annorlunda roman, i skilda stilar och tonlägen. Långa stunder torrt redovisande, byggd på historiska vittnesmål som den till stora delar är. Men också genom personliga brev med intima samtal, i nutiden som vuxen författare, och inte så sällan med snygg poetisk touch.
Den redovisande stilen blev jag till en början lite trött på, är det här ens en roman frågade jag mig. Men stil och ton, och inte minst bredden och innehållet, malde efterhand ned mitt motstånd.
Romanen har alltså en bredd som fördjupar berättelsen. Och här finns ett flertal närmast svindlande ögonblick. Där sådana där saker händer som man inte tror kan vara sant, och som man inte hade köpt om det handlat om ren fiktion. Då hade händelser, slumpar och märkliga sammanträffanden känts alltför otroliga. Men Anne Berest satt i Babel och lovade att allt hände precis så som hon beskriver det, även om hon som den skönlitterära författare hon är måste fylla i det hon inte kunnat luska reda på. För luskat måste hon ha gjort, tillsammans med moderns egna forskningar har hon pusslat ihop sin familjs sagolika historia.
Den inleds i Ryssland i början av nittonhundratalet. De fyra namnen på vykortet är författarens förfäder, som blir tvingade att lämna Ryssland när de som judar börjar jagas och trakasseras. De åker till Riga och via Polen vidare till Palestina. Mannen, Ephraïm, är ingenjör och lite av uppfinnare och längtar till Paris, Emma spelar piano och ger lektioner. Ephraïm är gravt sekulär, ser sig mest som socialist, och Emma anpassar sig till det. Så barnen, Myriam, Noémie och Jacques, växer upp utan det judiska, utan högtider och traditioner. Och varför de blir tvungna att flytta från en plats till en annan blir ganska obegripligt.
Det är väldigt mycket Israel för tillfället, om Israel, judar och palestinier. Det handlar förstås om massakrerna i Gaza, trakasserierna på Västbanken, eventuella handelsbojkotter, och tidningsartiklar var och varannan dag om det hela. Under de senaste åren har jag bland annat även läst två böcker av Johanna Rubin Dranger, Ihågkom oss till liv, som följer familjen Katz från Ryssland till Sverige, till Hindås och Göteborg, och Dolda judiska liv, som tar upp svenska judar och hur de inte enbart historiskt utan även i dag känner sig tvungna att dölja sin kulturella/religiösa hemvist. Många teman och detaljer i Rubin Drangers berättelser finns också med i Vykortet.
Jag läser samtidigt Ida Börjels nya bok, Röd anemon, dokumentärdikt som hon kallar det. Den utgår från en poesiöversättarkonferens hon deltog i i Palestina 2011. Samtalen där har Börjel bearbetat till en slags poetisk prosa som tar upp palestiniernas upplevelser av ”konflikten” (ett ytterst mesigt ord i sammanhanget, men det är ju så det ofta benämns). Redan då såg det illa ut, nu har allt blivit mycket värre. Jag såg också en dokumentär på senaste filmfestivalen här i stan, No Other Land, där en judisk och en palestinsk man gjort en film tillsammans. Den visar hur det som palestinier kan vara att bo på Västbanken, att det knappast är någon semestertillvaro.
Blandar man detta, plus allt jag sedan tidigare läst och sett, blir det en klart komplex verklighetsbild att försöka förhålla sig till. Man kan förstå båda sidors känslor, tankar och reaktioner, likväl som att lätt fördöma deras vidriga agerande. Och jag tänker på en sak som Amos Oz (som var för en tvåstatslösning) skrev i sin bok Hur man botar en fanatiker; att det knappast kan finnas två folk som har mer gemensamt, med allt vad det innebär, och därför borde kunna förstå varandra. Men ingen lyssnar på den andre, ser enbart sina egna behov och viljor, trots att ”den andra sidan” har exakt samma behov och viljor. Det är djupt tragiskt, och som det verkar, olösligt. Nu stämmer det naturligtvis inte att ingen lyssnar på den andre. Det finns många på båda sidor som inte vill ha krig, som samarbetar i diverse projekt, och som önskar två stater i fred. Det är väl i första hand politikerna som visar sina mest inhumana sidor. Hårdnackade Hamasledare mot den alltmer högerextreme Netanyahu. Sedan bland annat USA på ena sidan och Iran på den andra. Vi sitter på en krutdurk känns det som.
Jag varken vill eller bör sitta här och skriva om alla familjemedlemmar i romanen och allt de är med om. Eftersom den stundvis är något av en bladvändare vill jag ju inte avslöja vad som händer. För det händer mycket. De fyra vars namn står på vykortet dör alla i Auschwitz, föräldrarna och två barn, sexton och nitton år gamla. Vi får vara med i Paris när nazismen breder ut sig, och se hur Vichyregimen bugar sig för Hitler och delar landet i två delar. Jag har inte läst eller sett särskilt mycket om den tyska ockupationen av Frankrike förut, nu får jag en ”inifrånrapport” från denna makabra tid. Bland annat om hur parets tredje barn, Myriam, den enda som klarar sig undan nazisternas dödsläger, med sin man och bekanta går med i motståndsrörelser. Där träffar de på personer som Samuel Beckett och René Char.
Romanen gestaltar även författarens relation till sin mor, hon som alltså var den första att börja forska i sin familjs historia. En historia, som vi många gånger läst och sett förut, där överlevare från Förintelsen inte vill, kan eller orkar prata om sina erfarenheter. För vem skulle förstå? Och som därför göder en tystnadskultur som kommande generationer växer upp i. Berest sa i Babel att det tar tre generationer innan man börjar tala om dessa gravt tragiska händelser och upplevelser, den generation som hon själv alltså tillhör. Mycket av hennes författargärning bygger på att hon vill ge sin familjs personer en röst och ett liv för andra att ta del av. På något vis göra sin släkt (och andra människors med liknande livsöden) odödliga. Och jag tänker då på vikten av att spara brev, andra papper och dokument, foton. Hur ska de som kommer efter oss om hundra år eller mer veta hur vi levde om allt finns, eller i värsta fall fanns, i ett moln i den digitala rymden? Kommer det bli möjligt att i framtiden skriva en roman som Vykortet?
Anne Berest berättar om hur hennes mormor, mor och dotter, som barn vid ungefär samma ålder, får reda på att de är judar. Om hur andra barn ”upplyser” dem om det. I familjen har de ju aldrig pratat om att dessa saker
”Den dagen får min mamma alltså veta att hon är jude, året är 1950 och det sker på skolgården. Pang på. Så gick det till. Brutalt och oförklarligt. Stenen som träffade henne liknar den som Myriam träffades av i samma ålder, kastad av små polska barn i Lodz när hon för första gången gått för att träffa sina kusiner.”
Året var 1925, bara ett kort steg från 1950.
För barnen i Céreste, liksom för barnen i Lodz och även för dem i Paris 2019, var ”jude” bara något man drog till med. Ett av alla glåpord som barn slänger efter varandra på skolgården. Men för Myriam, Lélia och Clara följdes det varje gång av frågor.”
Frågan är om det är möjligt att lära oss något av historien.
