[250606] En mor dör för egen hand. En son sörjer. Men hur sörjer man, hur kan man låta sorgen påverka det egna livet med ”karriär” och småbarn där hemma?
”Alltid denna smärtsamma (eftersom den är gåtfull och obegriplig) obalans mellan min lätthet att konversera, intressera mig, iaktta, leva som förut, och den ilande sorgen. Extra kval, över att inte vara mer i ´oordning´. Men det kanske är en fördom jag lider av.”
[ur Sorgedagbok, Roland Barthes)
Huvudpersonen står den 27e juli 2015 på Hemköp när han får ett sms, i telegramform, från brodern
”Otäckt brev från mamma. Svarar inte i telefon. Ringt polisen. Återkommer.”
Men det börjar och slutar i ett garage i barndomens Borås, dit familjen flyttat när fadern blir chef för Bibliotekshögskolan och modern får jobb som bibliotekarie. Det är i Borås Kristian Fredén föds (1972) och växer upp, med föräldrar och sin bror Staffan.
En inre angelägenhet är Fredéns femte bok. Han bor numera i Stockholm och blev som föräldrarna bibliotekarie, har även varit kritiker och ämnesexpert i litteratur på Nobelmuseet, i dag arbetar han som redaktör på Svenska Akademien.
Jag läser ännu en bok som kallas roman, men som mest känns som en självbiografi. Diskussionen om det här med autofiktion; var går gränserna mellan roman, självbiografi och autofiktion? Jag undrar vad som kan vara ”påhittat” i den här boken. Den handlar hur som helst om en medelålders man i sorg efter sin mors självmord, om sitt eget liv i barn- och ungdom såväl som i vuxen ålder i nutiden. Men som också skriver om släkten med en rad stora personligheter, med den väldige gammelmorfadern Nathan Söderblom i första rummet. Söderblom var Ärkebiskop, författare till en rad böcker, och Fredspristagare och som till sin begravning lockade självaste Påven att komma till Uppsala. En hel del handlar om att leva i den väldiga skuggan efter gammelmorfar Nathans grandiosa persona. Jo, han berättar även om den nu döda modern, skriver stundvis till ett du i samtal med henne. Berättar om mammans liv i skuggan av sin man, om hur hon efter makens död började prata om hur hon upplevde äktenskapets tomhet och känslan av att inte komma till sin rätt.
Det är skrivet i hundraåtta korta eller kortkorta stycken, med snyggt språk i korta meningar mixat med längre i bra balans. Också med en ton jag gillar, inte minst i barndelen, och många fina detaljer. Kursiverade rader från moderns brev dyker upp då och då ”När du läser detta är jag förhoppningsvis död.”.
I jag-form berättar han om sin egen handlingsförlamning, det går så långt att han funderar på om man borde starta De handlingsförlamades Riksförbund. Men hur handlingsförlamad är man då?
Det handlar om det dåliga självförtroendet, och om att han blev mobbad i skolan. Men också när han i humoristisk självironi skriver om sina tillkortakommanden. Exempelvis när han inser sig som en absolut epigon när han i Stig Larssons anda skriver sin första roman. Eller när han är den ende bland sjuttonhundra personer i ljus kostym till invigningen vid Uppsala universitet, alla andra har mörka. Det blir till och med kommenterat i dagspressen.
Det var modern som stod honom närmast, fadern verkade inte fullt ut vara med
”Att hans yngste son blev alltmer utfryst och mobbad i skolan nådde inte heller riktigt fram. Men så var du ju väldigt bra på att gå undan också, och på att hålla tyst. Endast du kunde märka att något var fel, även om du inte sa något rakt ut. Dessutom visste du nog inte vad du skulle göra åt saken. Allt du egentligen hade att rekommendera i sammanhanget var din egen desperata livsstrategi, det vill säga: uthärdandet.”
Fredén nämner själv Peter Handkes syskonbok om sin mors självmord, Berättelse om ett liv. Jag tänker även på Roland Barthes Sorgedagbok, som han skrev på under cirka två år efter sin älskade mammas bortgång, dock av sjukdom. Ja, det finns rimligen fler sorgeböcker att ”jämföra” med, eller att dra paralleller till och från. Vad jag minns så skrev Handke rakt osentimentalt, medan Barthes enligt min läsning gick över gränsen för det motsatta i sin. Fredén lägger sig nånstans mittemellan, men mer åt det osentimentala.
Det är den här boken som Victor Malm satt och grät över på tunnelbanan, och som inledde en debatt om en kritiker får vara känslosam. För min del blir jag märkligt nog inte så berörd som jag trodde jag skulle bli, jag är ju annars en av dessa sentimentala krakar som Mikaela Blomkvist och Leif Zern och andra ser ner på. Visst bränner det till emellanåt, men Fredéns lätta hand med ”ämnet” gör att man läser vidare. Han växlar snabbt över till sina egna livserfarenheter eller utsvävningar i andra ämnen efter att ett tag varit inne i sin sorg. Kanske skriver han på det viset just för att undgå att bli sentimental, eller kanske är han bara ”sån” till sin person.
