[250608] Tankarna virvlar i ett försök att sammanfatta upplevelsen av föreställningen I nöd och lust på Göteborgoperan, när jag nås av nyheten att operans vd Christina Björklund tilldelas kunglig medalj för ”förtjänstfulla insatser som operachef”. Att Göteborgarna inte bara har anledning vara stolta över sitt operahus utan också måste vara rädda om det, var en hälsning till publiken från operasångaren Rickard Söderberg vid hans färgstarka ledning av Operans sista föreställning för säsongen, en orkesterkonsert med ”välkänd” filmmusik.
Ja, ska en tonsättare sätta spår i folkdjupet så gäller att ta omvägen via filmen. Det insåg jag snart genom att uppleva konserten I nöd och lust i sällskap med en 27-årig sonson, som var något mer hemmastadd än jag i det utbud filmer varur musikstyckena var hämtade. Det var sammanlagt 19 verk av 20-talet tonsättare från Händel och Mozart till 1950-talister som James Horner, Hans Zimmer, James Warren och inte minst den yngste i denna samling, Dire-Strait-gitaristen Mark Knopfler. En musikaliskt variationsrik säsongsfinal blev det, där filmerna var handplockade att passa in under rubriken I nöd och lust. Urvalet lät sig väl sammanföras till en helkväll med Göteborgsoperans fenomenala orkester och, som sagt, den personstarke Rickard Söderberg med färgrik, glittrig scenklädsel och imponerande kroppssmyckning som gjord att dra till sig uppmärksamheten som kontrast till den helt svartklädda Martyna Szymczaks diskreta men effektiva dirigering av den omfattande orkestern.
Om scenen i en tidigare föreställning, byggd på Laleh-sånger, då hela stora scenen var till bredden fylld av körsångare så kunde publiken nu, för ovanlighetens skull, se Göteborgsoperans orkester uppe på scenen i stället för i ”diket”. Spännande faktiskt att kunna se de olika sektionerna och vem det är som plötsligt bryter igenom mängden stråkar i någon exklusiv sekvens av t ex elgitarr, piccolaflöjt, tuba eller så.
Med Rickard Söderberg i rollen som färgglad konferencier behövdes inte ytterligare scenografi än de ljusspel som då och då flödade över salongen eller bildade mönster på själva fondväggen bakom orkestern. Söderberg saxade med snärtig självironi filmberättelserna med sin egen biografi på det gemensamma temat Kärlek med nedslag också i hans egen karriär som sångare från platsen som sjuåring längst bak i operakören på Stora Teatern i Göteborg. Som etablerad operasångare har han numera ett omfattande internationellt register, dock inte synts mycket i Göteborg, desto mer på Malmöoperan och på senare tid som domare i TV-programmet kontrapunkt.
Nu fick i alla fall Göteborgspubliken prov på inte bara på hans anekdotiska förmåga utan också hans vokala kraft som solist i några av verken. Och visst krävdes det kraft för att hävda sig mot orkesterstyrkan. Det gällde också den kvinnliga solisten som medverkade, Micaela Sjöstedt, som i ömsom blå, ömsom starkt röd kreation framträdde dels solo, dels i dialog med Söderberg i sånger som Richard Rogers Do-re-mi ur Sound of Music. En värdig avslutning på en säsong som präglats av operahusets 30-åriga historia.
