[250624] Mikołaj Grynberg är född 1966 i Warszawa och är förutom författare också fotograf och psykolog. Grynberg gjorde som Joanna Rubin Dranger inför sin Dolda judiska liv; han intervjuade en mängd människor och publicerade tre böcker med ”vittnesmål om att växa upp som barn till Förintelseöverlevare, migration till Israel och den polska regimens antisemitiska kampanj 1968.” Sedan skrev han utifrån dem ”noveller” samlade i sin skönlitterära debut Rabalder, som nu utkommit på Rámus i Tomas Håkansons klockrena översättning.
I trettioen kortkorta texter berättar Grynberg om alla dessa människor som ofta levt i ovetskap om sin familjs historia, eller ens om att de själva är judar. Inte minst handlar det om olika svårigheter i att som jude leva i det nutida samhället, hur de känner sig tvingade att dölja sin judiskhet för att inte bli mobbade, förlora jobbet och andra liknande trakasserier
”Men mamma, varför ville du vänta med det här till pensionen? Flicka lilla, den som har sin pension är på den säkra sidan. Man kan bli avskedad från jobbet eller förlora sina förmåner. Ingen risk längre.”
På bokens bakre innerflik citeras Olga Tokarczuk
”De här korta, brännande berättelserna är lika rörande som oroande. Om den diagnos de ställer stämmer, brottas vi i Polen med stora problem.”
Vi är med när diverse personer kommer till ”herr Grynberg” för att prata och berätta, i olika ton och stil, och det är märkligt hur så ”enkla” och korta texter kan säga så mycket. Ibland rakt redovisande, ibland gravt ironiska, stundvis i svart humor.
All denna tystnad, alla frågor som aldrig får/fått några svar, lögnerna.
”Kan ni inte förklara för mig vad det är hos er judar som gör att vad man än säger om er blir det aldrig neutralt?”
”I ett judiskt krig slåss en jude med sina egna tankar och förlorar alltid.”
” – Snart kommer du själv att förstå att självmord är ärftligt.”
Personligen har jag alltid haft svårt att förstå det speciella med att vara judisk. När jag var kanske tio tolv år gick vi i det lilla samhälle där jag växte upp, mamma pekade och sa ”Där uppe bor en jude.” Jag fattade det inte då och jag fattar det inte nu vad som skulle vara så särskilt med den som bodde där, hon kunde för min del lika gärna ha sagt att ”Där uppe bor en från Örebro eller Simrishamn”.
Men att det är något speciellt med ett folk som blivit förföljda, trakasserade och mördade i flera tusen år blir ju samtidigt självklart ju mer man tänker på det, desto mer man läser och känner till om deras historia. Och att det inte enbart handlar om Förintelsen, som många kanske tror.
Något jag sällan hört om förut är hur mycket sex och kärlek det förekom i lägren. I de inhumana bemötandena de dagligen erfor drogs de till varandra för en stunds mänsklig värme. Och snart efter att de blivit befriade såg många till att bilda familj, få barn, vare sig de älskade sin partner eller inte.
En polsk kvinna berättar om fem möten med judar, minns att hon var med och mobbade dem. Hon rannsakar sig själv och säger ”Kanske anklagade jag oskyldiga människor.” Alltså om de faktiskt inte var judar. En jävligt obehaglig text.
Två företagande bröder, som det inledningsvis går väldigt bra för, blir plötsligt misstänkta för att vara judar. Och allt går med ens sämre, de får sina anställda mot sig. De försöker på en myndighet få ett intyg på att de inte är judiska.
Klementyna, 90 år, berättar att hon fortfarande efter 70 år gömmer sig. Föräldrarna lämnade henne till ett barnlöst par. Hon hamnade i mannens säng, kvinnan sov i ett annat
”Mellan maj 1940 och 20 januari 1945 var jag utanför dörrarna tre gånger. Och det var bara för att mannen skulle föra mig till en tant som utförde aborter.”
”Jag gömde mig, fastän kriget var slut. Jag gömde undan hela min mördade familj, den var så väl undanstoppad att jag inte ens kunde hitta den själv. Jag lurade min man. Jag lurade barnen. Jag lurade mina vänner och arbetskamrater. Jag lurade hela världen. Och vet du varför? För att kunna leva.”
”Jag har fött två döttrar som inte vet att de är judinnor. Och de har rent samvete, för de lurar inte sina män. Båda har döttrar. Jag har dotterdöttrar som är judinnor, och de kommer föda judar som aldrig kommer få veta sanningen.”
En kvinna berättar om sin mor
”En vän till hennes pappa tog henne till klosterporten. Då var hon elva år och skulle aldrig få se sin familj igen. Klostret, det var både räddning och ensamhet för henne, i en och samma giftiga blandning.”
När mamman kom ut ur klostret var hon katolik. Hon var femton år och redo att avlägga klosterlöftena, men de ville inte ha en judinna som nunna.
Den berättande kvinnan är född 1954, och visste fram till judeförföljerserna 1968 inget om sin historia. Inte förrän en grannkvinna skrek åt hennes mor ”Stick till Israel din skabbiga judekärring!” Familjens märkliga slutsats var att skicka dottern till ett kloster, för att skydda henne från pogromerna
”På en enda dag blev jag både judinna och troende katolik. Så kom det sig att jag tillbringade nästan fem år i sällskap med en korsfäst jude.”
Sådana makalösa, groteska erfarenheter människor har, var och en värdig en egen roman. Och det är lätt att se på Polen och polacker med mörkt negativa ögon, som om ”alla” var antisemiter. Så var det naturligtvis inte, och det finns i boken några motbilder. En novell berättar till exempel om hur polska flickor i tioårsåldern gömmer sig i källaren och leker judar, livrädda att bli upptäckta av tyskarna som de tycker sig höra utanför väggarna.
