[250803] Den andra romanen är erkänt svår, särskilt om debuten varit en framgång. Ångest hos författare och förlag att hinna surfa på vågen gör att ofärdiga manus trycks eller gamla, som inte höll måttet, dammas av. Tendensen är smärtsamt tydlig i Frans Wachtmeisters uppföljare till den lovande och prisnominerade Territoriella anspråk från härom året (recenserad här i Alba). Vare sig berättande och gestaltning, karaktärsbygge, språk eller den intellektuella undertexten håller måttet.
Upplägget liknar debutens: en krisande nordiske expat i Japan, ur vars perspektiv historien berättas i första person. Men detta lite skeva Japanska motiv, som var en av debutens styrkor, är här stumt och dött, liksom hjälten – trots allt sitt babblande – förblir tom och platt. Det strösslas japanska uttryck men utan de insmugna underhandsförklaringar som krävs för att göra sammanhang och scenerier levande. Det är inte ens exotisering – som annars hyllas i ett av protagonistens många juvenila utbrott om lusten att knulla med japanskor (andra handlar om att kvinnor ”som bekant” inte är ”penetrerande varelser” eller motsvarigheten till jag är inte nazist men som upptakt till något slags hemsnickrat rasbiologiskt snömos) – bara ytligt och illa utfört.
En osammanhängande huvudkaraktär ger en osammanhängande historia. Samma unge man brer ena stunden på om hur skitlätt det är att få jobb i Japan, i nästa får han panikattacker över att få sparken från rekryteringsbyrån som han hatar, i nästa skiter han i allt detta och säger upp sig när allt ser ut att ordna sig, men i stället för att då fixa ett jobb isolerar han sig hos en konstnärskompis i utkanten av Tokyo och gör allt för att bli papperslös – ett öde han nyss fruktat mer än döden. Orsaken till krisen på jobbet antyds vara en förlorad japansk flickvän. Men när denna förhistoria vecklas ut märks inga som helst tecken på kärlek från vår hjältes sida – det enda han tänker på är hennes snygga hud, håriga fitta och hur det var att ha sex med henne. När hon på grund av trakasserier på jobbet söker sig till en universitetstjänst i Frankrike sviker han henne direkt, till synes utan minsta spår av omtanke eller samvetskval. Han väljer Japan före den förespeglade kärleken – varför får vi aldrig veta, ej heller gestaltat.
Debuten tyngdes bitvis av ett manierat, valpigt språk. Den bristen kan ursäktas en debutant men finns tyvärr kvar här, ihop med en ofta rent usel prosa. Ord-, syftnings-, meningsbyggnads- och prepositionsfel avlöser varandra. Liksom outsinliga mängder av värsta sortens anglicismer – i flera fall rena hittepåord – med adekvata alternativ på svenska som av okänd anledning valts bort. Först tänkte jag att Wachtmeister ville gestalta hjältens svaga bildning, klena intellekt och språkliga fattigdom: en ytlig stekarslyngel med trist näringslivskarriär (tänk Patrick Bateman, bara ännu lite mer inbilskt korkad). Men den hypotesen går illa ihop med åren av seriösa konsthistoriestudier, hans avancerade litteraturintresse (Dante, Duras, Gogol och Mishima är bara några av alla stora namn som passerar revy), och enstaka passager där berättarrösten orerar lika högstämt som läste han innantill ur en gammal pamflett.
Debutens andra styrka var ett konsekvent och väl gestaltat intellektuellt skikt om kulturell assimilering. Här levererar vår oformlige hjälte osorterade hagelskurar av föga originella infall kring invandring och sex och diverse obalanserade utbrott om än det ena än det andra – men utan den litterära fördjupning som kunde gjort dem till något mer än infantila provokationsförsök. Helheten blir en tramsigt poserande klippdocka som dessutom inte bottnar. I en till synes insatt utläggning om zenbuddhistisk livsfilosofi och estetik, där ”alla filosofier” med ens (grundlöst) proklameras hylla askes, pekas bara en riktning (Stoicismen) ut. Inte långt därefter framkommer att hjälten – trots den pose som devot Danteläsare Wachtmeister skänkt honom – inte vet skillnaden mellan skärseld och helvete.
I anslutning till dessa passager yttrar konstnärskompisen Bunta, i en dialog med udden riktad mot konceptuell bildkonst, att goda konstnärliga verk behöver både en god idé och en passande form. Jag hoppas verkligen Wachtmeister ger sig själv mer tid och texten mer omtanke till nästa bok, då kan det bli revansch på den punkten – ty talang saknar han inte, även om den här mest slarvas bort.
