[250817] Göteborgs Stadsteater inleder säsongen i det blygsamma formatet på Lilla scenen med endast två skådespelare som gör en filmklassiker som Scolas En alldeles särskild dag till en riktig juvel, välspelat, välregisserat och drabbande, men som också kan bidra till frågan om vart dramatiken är på väg.
Masspsykosernas tid är dessvärre inte förbi. Det tar ändå emot att tänka sig ett pånyttvaknande, om än på annan plats, av de hyllningar i patriotismens namn som ägde rum i upptaken till andra världskriget och som vi här får glimtar från i journalfilmer från denna särskilda dag den 8 maj 1938 i samband med Adolf Hitlers statsbesök hos Benito Mussolini i Rom. Men ingenting i den vägen tycks nog längre möjligt att tänka bort.
Nog låg det nära till hands att undra hur det skulle gå att överföra Scolas oförglömliga filmklassiker (som också blivit musikal) med Sophia Loren och Marcello Mastroianni till scenen och därtill på bara en timme och 15 minuter.
Scenografin har finurligt lösts så att såväl de två lägenheterna som den så viktiga torkterassen samsas på samma plan, avgränsade bara med vita markeringar för väggar och luckor för dörröppningar, därtill med minsta möjliga möbleringar och någon rekvisita av nöden, som en vevgrammofon i mannens fall och i andra fallet ett fotoalbum, som avslöjar Antoniettas stora och aningslösa vurm för Mussolini.
I bakgrunden en rad tvättlinor med lakan och andra persedlar på tork. Antoniettas stora familj markeras med yrvaket tunna röster som alla, utan att synas, ropar ”mamma” från en mörklagd bakgrund. Det är fullt tillräckligt. För snart är hela familjen på väg till dagens stora tilldragelse, utrustade med fascismens och/eller nazismens tydliga uniformer och symboler. Själv stannar Antonietta hemma för att ta hand om disk, bäddning, städning, matlagning, har ju inget hembiträde som någon i trapphuset försynt påpekar. Fönster att se ut på gården eller till grannen på andra sidan hör till det som får föreställas.
De tre, två skådespelare och regissör/scenograf/kostymdesigner, som skapat föreställningen är välkända namn från Stadsteaterns fasta ensemble. Victoria Olmarker har utmärkt sig i en rad roller, såväl av kvinnor som män. Roligast har jag nog haft av hennes förnämliga tolkning av GP-chefen Harry Hjörne i pjäsen ”Tidningshuset som gud glömde”. Som jag där noterade hennes förmåga att ”precisera den ekonomiska elitens diskreta charm” imponeras jag här av hennes fint fångade framtoning av utarbetad hemmafru med sex barn och en man, som lever upp till fascismens bild av idealmannen, som dock inte tycks innehålla något krav på att vara trogen den kvinna som föder hans barn eller att skratta tillsammans med henne, utan kan behandla henne som en dörrmatta, något hon påminns om sedan hon stött samman med den mystiske mannen på tredje våningen, Gabriel. Den förrymda papegojan, ”familjemedlemmen” Rosamunda, som blir anledningen till deras möte medvetandegörs medelst en kvast med några brödsmulor på som sträcks ut i mörkret och skapar illusion av att fågeln fångats in.
Olmarker illustrerar med diskret och träffsäkert minspel den väckta nyfikenheten och osäkerheten inför detta oväntade möte med en man som inte motsvarar hennes föreställningar om manligt beteende och resulterar i ett litet slagsmål dem emellan. Johan Fribergs tolkning av denne man som fått sparken som radioreporter för sin sexuella läggning och sin oseriösa röst är också fint nyanserad utan övertoner. Han slipper dock sopa kaffebönor under mattan, något av det som sorterats bort för att korta speltiden. Men rollen som danskavaljer klarar han finstilt.
Det hela blir till en starkt koncentrerad och känslomässigt drabbande stund med gott om samtalsmöjligheter att ta med sig ut i sensommarnatten. Konstigt nog tycks förhoppningen om en publikrusning ganska blygsam med tanke på den korta spelperiod som uppsättningen planerats för. Det må vara teater skapad med en krympande budget som måttstock, dock med ett förnämligt resultat. Det brukar ju heta att dramatisera kända böcker eller filmer är ett säkert tecken på publik framgång. Frågan vart dramatiken är på väg är ett tema i senaste numret av Teatertidningen med intressanta intervjuer av diverse svenska teatrars konstnärliga chefer, bland annat Göteborgs Stadsteaters Linda Zachrison, där hon hävdar Göteborgs långa tradition av nyskriven dramatik och vikten av att spegla samtiden och ger exempel på vad som är i vardande. Icke desto mindre så är den här recenserade föreställningen både en suverän klassiker och en påminnelse om att allting mer eller mindre kan gå igen. Så det är en föreställning väl värd att inte gå miste om.
