Personligt om musiken och politiken

Som vanligt är det en fröjd att läsa Greiders uttrycksfulla och stilistiskt mästerliga prosa. Man märker även att han i botten är poet.

Göran Greider växte inte upp med klassisk musik, skriver han i förtexten, som han kallat Preludium. Den kom till honom i tonåren ”som ett främmande ljusfenomen på himlen.”

Han skriver lite längre fram i inledningen:

Bokens åtta satser, som han kallar kapitlen för, inleds med ”Musikens krigstrummor” där han berättar om sågverksarbetaren Tore Andersson som gick i protesttåget i Ådalen 1931, och om hur han  sparade flera människors liv genom att blåsa eld-upphör-signalen så militären slutade skjuta. Tore Andersson spelade i ett lokalt band och hade instrumentet med sig. Flera demonstranter dödades men tack vare Tores trumpetsignal dog ”bara” fem personer.

Bach och Beethovens symfonier beskrivs och Greider menar att Bachs musik är svårare att förknippa med militarism än Beethovens. Musik kan användas för vilka syften som helst, onda som goda. Breivik hade musik i lurarna när han mejade ner unga människor på Utöya. Greider skriver att han inte lyssnat särskilt mycket på militärmusik, men har funnit det märkligt att den alltid låter så festlig.

”Inget i den berättar om de fasor som utspelar sig i varje krig, det skorrar falskt därmed.”

Inte minst Natohymnen, menar han, då han är motståndare till Sveriges Natomedlemskap.

Han frågar sig på ett ställe varför han attraheras så av titlar som anknyter till naturen? Som med Grace Williams. Och havet; är havet rentav släkt med det väldiga och gåtfulla fenomen vi kallar musik?  Onedinlinjens musikaliska vinjett på 70-talet i TV. Ännu känner han doften av hav och vind när han lyssnar på den. ”Varför älskar jag att hitta havet, skogen, ängen eller djuren i musiken?” Han svarar själv på det: ”De befriar mig från mitt psyke.”

”Den ledsna popen” är ett kapitel där han anser att popmusik är mycket mer besläktad med klassisk musik än med rock: båda utesluter i princip improvisation.

”Max Martin är definitivt mer Mozart än vad Mick Jagger är. Rockmusiken är…mycket svårare för de finkulturella makterna att helt ta över.”

Ett kapitel innehåller ett samtal med Kenneth Gärdestad, två år innan han gick bort 2016. Uppenbart är att Göran Greider hyser stor beundran för de texter som Kenneth skrev till sin bror Ted.

”Vill du kalla dig poet? frågar jag när vi är hemma hos honom i villan de köpte 1976.”

”Nej. Jag är arkitekt – inte poet. Jag skulle förminska mig själv om jag kallade mig poet. Men jag kan kanske kalla mig en poetisk arkitekt.”

Sedan tänker Kenneth efter och menar att han på sätt och vis arbetade på samma sätt med sångtexterna som med skisser och ritningar.

Finländaren Jean Sibelius utnämner Greider till skogens tonsättare och poet. Och kommer med kritik mot skogsindustrin, som han anser inte längre försöker tala med eller till folk utan bedriver lobbyarbete och talar med makthavare. Han skriver att uråldrig naturreligion har dröjt kvar längre i Finland än på de flesta andra håll i världen.

Lite förundrad blir jag över hans beundran av Tomas Ledin. Han upptäckte honom i ett tv-program i tonåren på 70-talet.

”Det jag fastnade för i tv:n var…den där långhåriga killens närvaro i sig själv. Något av de lyckligas säregna kraft strömmade ur honom.”

Narcissism i ordets positiva bemärkelse, menar Greider.

Dylan, Bowie och Bruce Springsteen får ett eget kapitel – som är mycket innehållsrikt och bra. Plattan ”The River” som kom hösten 1980 ser han som ett sista projekt för arbetarrörelsen i USA innan Reagan valdes till president samma höst. Det var början på den konservativa era vi ser alltjämt.

I de avslutande kapitlen blir Göran Greider en miljöaktivist som jag inte har kunnat upptäcka hos honom  tidigare. Han påminner oss om den varma sommaren 2018 när skogsbränder härjade både i Sverige och på flera håll utomlands, En hel stad – Paradise i Kalifornien – brann ner. Och han uttrycker stora bekymrade tankar om framtiden med politiker – som t ex Trump – vilka förnekar klimatproblemen och Greider kopplar ihop det med de hemska krig vi har. Och den upprustningshysteri som finns i världen av idag. Även  i Sverige.

”När knappt ens arbetarrörelsen eller vänstern längre knystar om att nedrustning och fred har ett egenvärde, då befinner sig samhällena på ett sluttande plan.”