[250924] Det är inga intagande kvinnoporträtt precis som gestaltas på Göteborgs stadsteaters stora scen, där nu Tennessee Williams klassiska drama från 1955 fått något av en nystart i en tidsanda 70 år efter urpremiären i New York och premiären samma år på denna teaterscen om den krisande familjen Pollitt, splittrad av frågor kring arv, förljugenhet, sprit, barnlöshet och homosexualitet.
Pjäsen Katt på hett plåttak har bara de senaste åren satts upp på en rad svenska teatrar. Själv såg jag den senast 1998 på Folkteatern i Göteborg med mina åtföljande lovord av framför allt de manliga rollerna. Det rör sig om en familj där alla hukar under en stormrik hustyrann, en ”storpappa” på väg att dö och frågan är hur ska det då ska gå med arvet medan alla förbereder sig att fira hans födelsedag. Ännu i denna uppsättning av år 2025 tycks den för 1950-talets Amerika särskilt brännande frågan, homosexualiteten, förbli så gott som svåruttalad.
Som storpappa briljerar Dag Malmberg med pondus, satir och ironiskt förakt för sin klängiga hustru (Carina M Johansson), sin intrigerande äldste son Cooper (Johannes Lindkvist) och dennes ”frögurka” till sexbarnsfru Mae (Maria Salomaa) medan sonen Brick (JesperSöderblom) och hans hustru Maggie (Caroline Söderström) framstår som favoriter.
I och med sin entré på scenen, då alla i andra akten är samlade för att fira honom, kan han briljera som den enda med övertygelse om att inte vara dödssjuk och låta var och en få sin del av hans uppfattning om dem. Framför allt försöker han, som vore det en surrande geting, vifta bort sin hustru Stormamman, som den pålitliga komediennen Carina M Johansson gör sitt bästa för att tillintetgöra, inte minst genom att låta sin position i familjen illustreras genom täta byten av omfångsrika, dyrbart glittriga och rikt mönstrade klädnader. Vad som händer med den gräddtårta hon förgäves försöker få sin man att ta emot får här förbli osagt. Återigen får tragikomiken göra sitt och skrattet att fastna på vägen.
Jesper Söderblom, som imponerat i en rad roller på Stadsteatern genom åren, hänger nu som tidigare idrottshjälten Brick ömsom i soffan eller linkar omkring i bara kalsingarna med en gipsad fot. Förflyttningarna från soffläge, och de är många, syftar uteslutande till att fylla whiskyglaset. Försöken till förtroligt samtal mellan honom och Storpappan hör, som i tidigare uppsättning jag minns (där Peter Engman och Ingvar Hirdwall tolkade Brick och pappan) också här till höjdpunkterna. Pappan är den som ställer den klassiska frågan ”varför” om supandet och får svaret ”för att döda äcklet och förljugenheten”. Att Brick inte är långt från att smita från livet likt sin manlige vän Skipper bubblar här närmast outtalat under ytan, eller är det det uppskruvade tempot i föreställningen som avgör.
Den från fattigdom till rikedom ingifta Maggie (katten) ägnar, i en synnerligen konsekvent tolkning av Caroline Söderström, större del av första akten åt försök till uppgörelse med sin man Brick, som hon anser vara orsak till deras barnlöshet. Det är en beundransvärd strid ström av ord som sköljer över hennes läppar, utan att hon ens då och då gör paus för eftertanke eller på allvar lyckas få till stånd en dialog med Brick i sina ansträngningar att åstadkomma en, som hon säger, ”spricka i rustningen av oberördhet”, trots också rent fysiska utmaningar. Hon är också hela tiden på väg att klä sig från att mesta tiden excellera i sexiga underkläder till att slutligen uppträda i raffig glittrande blåsa inför födelsedagsfirandet. Ett konststycke bara det.
Williams styrka är ju den rappa och laddade men också stundom humoristiska dialogen och även om det är svårt att känna sympati för denna påstridiga och utmanande Maggie inser man mer och mer hennes bakomliggande desperation av utsatthet, som leder så långt som till att låta pjäsen avsluta med den stora lögnen, hennes födelsedagspresent till svärfadern, att hon väntar barn.
The rest is silence!
